Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Köerna till Ikea kanske mäter bubblans omkrets

Idag öppnar Ikea i Borlänge – och en tryckvåg skickas ut över hela Dalarna. Jag hörde siffror på att man räknar med att kanske trettiotusen kunder kommer att dyka upp första dagen i det nya köppalatset. De mest religiösa ikeanerna lär stå vid pärleporten kl sex på morgonen och framåt eftermiddagen syns på parkeringarna de vanliga apokalyptiska scenerna där en familj försöker få in en yuccapalm i baksätet och surra en möbel på taket medan ett par ungar skriker.

Annons

Jag är en vänsterman, men även en vänsterman gillar handel. Det finns en social kärna i allt vad handel och köpenskap är: att folk träffas och blir glada av att se varandra. Ibland tror jag att det är shoppingens hemlighet. De lokala marknaderna har genom årtusenden varit en samlingsplats för folk och till och med idéer. Den medeltida karnevalen började på marknaderna. I många år – utom just i år – har Dala-Demokraten exempelvis varit med och ordnat en litteraturdag i Kupolen och det har alltid känts som en utmärkt mötesplats för litteraturen.

Men Ikea är så mycket mer: Effekterna av denna koloss kommer att märkas i de flesta hörn av länet. När Kupolen invigdes dödade strålningen från den antagligen många lokala butiker långt borta i Ludvika eller Malung. Ikeas etablering i Borlänge får på sikt naturligtvis liknande konsekvenser: Lokala butiker i städer och lanthandlar på landsbygden får det svårare framöver. I praktiken betyder det att den goda sidan av handel – de sociala mötena - på många platser försvagas. Ovanpå detta är Ikea också ett annat ord för ökad bilism och därmed klimatbelastning.
Men det är knappt man vågar klaga på denna jätte. Som det brukar heta från vissa vargforskare: jag har konflikten i familjen.

* * *

Angela Merkel, tyska förbundskanslern, är förbannad. Hon tror att hennes mobil har avlyssnats av den amerikanska säkerhetstjänsten NSA. Hon har ringt upp Obama och klagat. Han skulle se vad han kan göra.

Tidigare har Merkel inte reagerat nämnvärt när alla de fakta som Edward Snowden presenterat gjort massor av vanliga medborgare världen över ilskna. I Latinamerika har protesterna från ledande politiker varit långt starkare än i Europa. Brasiliens president ställde in ett USA-besök. I Sverige har jag inte hört en enda ledandepolitiker – varken Löfven eller Reinfeldt – säga ett knyst om denna avlyssningsskandal.
Men till och med de tyska socialdemokraterna, som tycks vara på väg in i en allians – en stor koalition – med CDU, har reagerat på avlyssningen.

Att SPD och CDU ska samverka är i sig faktiskt ett uttryck för en kvardröjande amerikansk hegemoni. Nästan ingen påpekar det, men Merkel vann inte senaste tyska valet. De rödgröna partierna vann. Miljöpartiet, die Linke och SPD skulle kunna samregera – men tanken att inkorporera die Linke (vänstern) är än så länge tyvärr otänkbar i detta stora land. På sikt kommer det säkert att ändras.

* * *

Riksbanken låter räntan ligga oförändrad. Men tror att den komma att sjunka framöver.
Vi lever i ett räntesamhälle. Den klassiska konjunkturpolitiken är i praktiken inställd sedan årtionden tillbaka. Den bedrevs av finansministrar som balanserade konjunkturerna med stimulanser eller åtstramningar. Innebörden av den försvunna konjunkturpolitiken är inte bara bestående arbetslöshet utan också en demokratiförlust: hela bördan av att balansera konjunkturerna läggs numera på en samling byråkrater på Riksbanken. De folkvalda sysslar inte med konjunkturpolitik. Att nästan ingen i det politiska kommentariatet eller bland politikerna reagerar på detta är i själva verket rätt fantastiskt – ett mått på hur långt in i skuggorna politiken tagit sig.

Men svensk ekonomi, som Borg är så stolt över, vandrar faktiskt längs en avgrund: Stirrar man ner där ser man 3 000 miljarder skäl att hisna och bäva. Så stor, tre biljoner kronor, är idag den privata låneskulden hos de svenska hushållen. När det finns en konjunkturpolitik värd namnet hamnar skulderna hos staten, där de trots allt kan hanteras. När allt istället faller på riksbanken hamnar skuldberget hos privatpersoner och där kan situationen definitivt inte hanteras om bostadsbubblan skulle spricka.
Den bubblan tror jag har ett samband med längden på köerna utanför Ikea.

Göran Greider
goran.greider@daladem.se