Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kom igen, Sälen – ge mig mer!

Annons

De som klagar på att inget händer i mellersta Dalarna och söderut – ni har nog aldrig upplevt kulturtorka som befolkningen i norr.
Utöver en vecka fylld till bredden av gnussande och dansband i Malung, så råder det en sällsam tystnad över nöjeslivet i den norra kommundelen i västerdalarna.
Fridfullt, säger vissa.
Extremt trist, säger jag.

Sedan beror det självklart hur man definierar ordet ”nöjesliv”. Om sju dagar på Orrskogen i Malung är det man vill ha, okej, då finns nöjeslivet. Men om man suktar efter något året om, i olika former, olika genres och i olika tappningar – då får man nog leta rätt länge.
Men det finns såklart inte bara dansband i Västerdalarna. Som Sälenbo har jag främst vuxit upp till tonerna av afterski (det kommer av sig självt när spelningarna från fjället ekar ner till byn).
Men så smälter snön, så som den alltid gjort.
Och musiken tonar ut, så som den alltid gjort.

För det är just bekymret med nöjeslivet i Sälen. Det är väldigt säsongsbetonat. Vintrarna är kantade med fart och fläng, men så fort majmånad tar vid så dör nöjeslivet ut. Det är lite tråkigt. Förvisso fortsätter det i trädgårdarna i form av gitarrklirr och körsång över några öl. Eller kanske på Kooperativet Dalen i Sörsjön.
Men något större arrangemang lyser med sin frånvaro.

Den peppande afterski i all ära, men jag har alltid törstat efter mer kulturliv än det som har erbjudits efter skidåkning och på nattklubbarna. Jag saknar ett vanligt ställe. Ett sånt där ställe som erbjuder grym livemusik, utan att behöva bli ett svettigt, trångt, discogolv två minuter efter bandet klivit av.

Utöver ett vettigt ställe, så skulle jag vilja se andra bokningar. Det är inte fel med stora namn som Maskinen, Oskar Linnros och så vidare. De drar folk, de spelas på radion, folk känner till dem.

Men jag vill höra fler.
Inte bara se Petter för sjuhundrade säsongen i rad eller höra allsången till Björn Rosenströms visor om ”trumpeten”.
Mustasch i all ära, men det finns fler. Rydell & Quick, i år, igen.

Åter igen – de drar folk och jo, det blir allsång.
Men nog kan vi tålas att utmanas från och till.

Fast man ska inte deppa ihop totalt. Några band och ett någorlunda nöjesliv är bättre än inga band och totaldött nöjesliv. Deppa ihop kan man göra i maj igen.
Så fram tills dess får njuter vi av nöjeslivet så gott det går och gör det bästa av situationen!

Sofie Lind
sofie.lind@daladem.se