Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Konstnären som journalist

Är konstnären den nya journalisten? Frågan ställs i Magasinet Arenas senaste nummer. Ja, är Anna Odell rent av vår tids framgångsrikaste undersökande journalister? Den som gräver djupare än de flesta, utforskar, analyserar och presenterar sina resultat via nutidskonstens känsloladdade bildmedium.

Annons

Det är en intressant frågeställning i dessa tidevarv när den traditionella dagstidningsjournalistiken krisar och arbetslösheten ökar i yrkeskåren. Vilka kommer att ha tid i framtiden att gräva fram korruptionsskandaler eller granska psykiatrins akuta omhändertagande av akut psykisk sjuka människor? Kommer framtidens tidningsredaktioner att över huvud taget ha råd med grävande journalistik i samhällsdebattens tjänst? Det här är frågeställningar som även alla riksdagspartier borde intressera sig för. Det handlar ju främst om värnandet av ett öppet och demokratiskt samhälle. Vem eller vilka skall i så fall ta över den rollen? Är det dags att byta skepnad själv, söka sig nya uttryckssätt?

Anna Odell skapade som bekant stort rabalder med sitt examensarbete på Konstfack 2009. Konstfilmen Okänd, kvinna 2009-349701 ingick i Konstfacks vårutställning 2009. Men långt innan någon ens över huvud taget hade sett resultatet av elevarbetet blev hon ett högvilt ämne och debatten gick helt över styr.
Anna Odell är en av flera som sysslar med gränsupplösande konstuttryck. Det verkliga livet står i fokus. Gränsöverskridningen medför en blandning av dokumentär och spelfilm, mellan konst- och spelfilm. Det är en helt ny situation. Under senare år har vi sett flera filmer som egentligen varit iscensättningar av verkligheten. Först ut var Ruben Östlund med filmerna ”De ofrivilliga” och ”Play”. Tidigare i höst kom filmaren Mia Engberg ”Belleville baby” Även här får en verklig händelse i Mia Engbergs eget liv utgöra kärnan i berättelsen. Fiktion och verklighet blandas. Regissören är ena parten i en gammal kärlekshistoria. Allt skildras via drömlika bilder från Paris och genom olika telefonsamtal mellan det forna kärleksparet. För henne gick det bra i livet men inte för honom. Han blev kriminell och kåkfarare. Filmen har ett tydligt klasstema.

Anna Odell har tänjt på gränserna ytterligare. Det började med ”Okänd kvinna 2009-349701”. Nu anser många att hon gjort den mest suveräna filmen i sammanhanget. Hon når fram med sitt budskap på ett helt nytt sätt. Hon gör publiken till deltagare, inte betraktare. Det är därför det gör så ont att se hennes film. Vi har alla varit skolbarn och bär med oss våra erfarenheter från den tiden. Några var mobbade, andra mobbare medan den stora majoriteten var medlöpare i någon form. Få vågade gå emot. Vi är många som skäms. Jag tänker samtidigt på Konfucius ord. ”Säg mig och jag glömmer, visa mig och jag kommer ihåg, involvera mig och jag kommer att förstå.” Det är ett citat som Anna Odells konstnärskap bygger på.

Ulf Lundén
ulf.lunden@daladem.se