Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Konströvarna ­efterlämnar nya skandaler

Annons

Tyckte Tysklands nazister om konst? Tyckte om? Nazisterna plundrade, sålde, skövlade, bytte, glömde, vantolkade och berikade sig.

Recension
Plundrade. Hur nazisterna stal Europas konstskatter
av Anders Rydell
Utgiven av Ordfront

Konsten blev ett propagandamedel i en estetisk-politisk framfart som slog fast det tyska folkets överlägsenhet.
Den ariska rasen var den sanna civilisationens upprätthållare. Berövades judar och andra underlägsna folk deras skatter så berövades deras kultur. Därför plundringen.
Adolf Hitler var besatt av konst. Själv hade han skändligen misslyckats som konstnär, men det berodde på att experterna inte förstod honom (tills de inte vågade annat). Han gav order om väldiga museer och anläggningar som samlade och uttryckte den för evigt framstående ariska konsten.
Före, under och efter kriget hemforslades från ockuperade länder enorma mängder måleri, grafik och föremål som lagrades, och åtskilligt av det här har med rätta kallats skammens kvarlåtenskap. Många nazistiska höjdare betedde sig skrupelfritt. De konkurrerade med varandra, gömde för att berika sig och roffade åt sig stora mängder.

Allt rövades inte systematiskt bort av speciella konstkommandon. Obevakade konstsamlingar som lokalbor eller soldater upptäckte skingrades på svarta marknaden där det gick rykten om att man kunde byta till sig tryck av Albrecht Dürer mot ett par kängor.
Den nazistiska estetiken utgjorde ingen särskild riktning utan var företrädesvis hämtad från 1800-talets borgerliga konstideal. Detta ideal knöts ihop med sublima känslor av skönhet och harmoni, vilket bekräftade ett hävdvunnet formspråk som nazisterna stod för: den ariska rasens överlägsenhet.
Entartete Kunst var den degenererade moderna konst som nazisterna envetet fördömde. Den var en barbarisk, sjuklig, vansinnig konst som judar och kommunister, anarkister och pacifister skapade för att försvaga den tyska folksjälen, bryta ner känslomotståndet och uttrycka sin djuriska primitivism. Äckel väckte den.
Icke desto mindre arrangerade Josef Goebbels en utställning av denna förskräckliga konst som nazisterna så fördömde. Den lockade miljonpublik. Varför det?

Tyskarna kanske ville se förfallet. Det var något annat än nazisternas påbjudna värderingar.
Goebbels utlyste konstens kristallnatt. Redan på en vecka hade över 5 000 målningar och grafiska blad beslagtagits. Rader av framstående modernister föll offer: Mondrian, Chagall, Picasso, George Grosz, Matisse, Emil Nolde.
Det bakomliggande syftet var krasst. Nazisterna ville göra utbytesaffärer, beröva judiska konstsamlare förmögenheter och ibland i utbyte mot utresetillstånd återlämna konst medan judiska fabriksägare kunde köpa sig fria.
Det är en skrämmande bok om hur konst kan hanteras både före, under och efter kriget, och det är inte stort bättre efteråt. Mycket konst fanns kvar i gömmorna, museer ruvade på sina skatter och judiska anförvanter fordrade återlämning.

Många fall kommer i kläm mellan staternas konkurrerande lagar och har hamnat i händerna på ofta skrupelfria jurister, samtidigt som enorma värdestegringar, höga skatter och arvoden tvingat familjer att som ersättning till jurister och domstolar sälja sina tillgångar istället för att behålla dem.
Nazisternas bortrövade konst är föremål för spekulation och borde hellre ha varit demokratiskt tillgängliga i offentliga museer.

Bo Degerman
bo.degerman@daledem.se