Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kristdemokraterna bör närma sig S

Titta han skämtar! Så kunde man utbrista när man hörde Göran Hägglund tala på Kristdemokraternas riksting i Karlstad i går. Han drog skämt och ordvitsar med mat- och bakningstema gällande oppositionen och dess partiledare.

Annons

Det handlade om att Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt som gamla metallare borde känna sig hemma bland plåtar. Och att Löfven helst bakade tigerkaka. Det sistnämnda apropå att Löfven sägs vara tyst, tiger, om sin tänkta regeringspolitik och vilka han vill regera med.

Så där kunde Hägglund göra sig lustig över sina motståndare. Vissa saker kunde man kanske dra på smilbanden åt. Men många av de som fått känna av makthavaren socialminister Göran Hägglund och hans regerings politik de senaste åren hade nog lätt att hålla sig för skratt.
Det mest går ju åt fel håll. De sociala och ekonomiska klyftorna har ökat. Sjukvården och omsorgens resurser är hårt ansträngda, eftersom de inte tillförts resurser i den utsträckning som hade behövts för att parera en ökad befolkning, en i snitt åldrande befolkning och allt fler äldre personer med många sjukdomar.

De skattesänkningar, på över 130 miljarder kronor i årlig nivå, som Hägglunds regering genomfört har ju främst de mest välbeställda dragit nytta av. Det var de mest förmögna som fick borttagen förmögenhetsskatt.
Det var de med de mest värdefulla fastigheterna som vann mest på avskaffad fastighetsskatt (som dock delvis omvandlades till en avgift på lägre nivå). Och det är de med högst inkomster som tjänat mest i kronor räknat på jobbskatteavdragen, och det är ju med kronor man betalar utgifter.

De med barn har dock inte fått höjt barnbidrag. De arbetslösa har inte fått höjd ersättning i a-kassan och de med sjukersättning har inte fått ökad sådan. Så alla de sakerna i de så kallade trygghetssystemen har urholkats av inflationen.
I pensionssystemet har den så kallade bromsen slagit till och sänker pensioner, om än inte så mycket. De femtio- och hundralappar som Hägglund och hans regering ger pensionärerna i sänkt skatt kompenserar knappast det.

Så nog finns det en hel del att se allvarligt på vad gäller den ekonomiska och sociala utvecklingen de gångna sju åren i alliansregeringens Sverige. Men visst, KD-ledaren kan få skämta en stund om att Löfven är nygräddad som S-ledare till skillnad från den förra (Juholt) som blev bränd.
Tyvärr för Hägglund antyder opinionsmätningarna att hans parti kommer att ryka ur riksdagen i valet. Om hans riksdagsledamöter då skrattar ända hem till sina valkretsar återstår att se.
Sveriges högavlönade och välbeställda kan skratta hela vägen till banken. De har vunnit stort på alliansens politik.

Vad KD ska göra för att undvika utplåning som riksdagsparti är oklart. Diverse förståsigpåare rekommenderar partiet att bli mer högerkonservativt och erövra gammelmoderata väljare, som är missnöjda med Reinfeldts och Borgs utslätade nya arbetarpartiprofil.
Rent teoretiskt skulle KD kunna bli ett mer socialt inriktat parti. Om det ska kallas socialkonservativt är oklart. Som sådant skulle det kunna ta orden om trygg uppväxt för barn och ungdomar och bra villkor för gamla och sjuka på allvar och acceptera ett skatteuttag på minst dagens nivå. Partiet skulle då avstå från fler skattesänkningar för att ha råd med alla de socialt viktiga saker som partiet säger sig vilja göra.

En sådan inriktning skulle rent av kunna öppna för en samverkan mellan Socialdemokraterna och KD. Det är möjligt att många i dag skulle skratta åt någonting sådant. Men en sådan djärv tanke om inriktningen på KD skulle ge partiet en unik position mellan statsministerkandidaternas partier.

Robert Sundberg
robert.sundberg@daladem.se