Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kristdemokraternafaller i ett mellanrum

Kristdemokraterna har sina kommundagar i Helsingborg och partiordföranden håller tal – om Alliansen. För det var så han inledde sitt tal där han beskrev det nya, friare och på alla sätt bättre Sverige som Alliansen förlossat.

Annons

Men är det då inte litet egendomligt att en partiordförande förefaller att hellre tala om tre andra partier än sitt eget?
Nej, inte alls. I början av talet lät det faktiskt som om han vädjade till alla slags allmänborgerliga väljare om stödröster. Denne för några år sedan ledande EMU-anhängare vände ut och in på sig för att framstå som EU- och eurokritiker och det kändes inte helt trovärdigt.
Hur man än ser på kd är det svårt att förstå hur partiet ska kunna nå några större framgångar. Många av de mer ideologiskt medvetna kristdemokraterna blickar säkert längtansfullt mot Europas kristdemokratiska samhällen, där begrepp som social marknadsekonomi, familj och kristna värden ofta är centrala.
Men kristdemokratin i ett land som Tyskland har en helt annan bas i en lång, rik och ytterst mångsidig katolsk tradition som helt enkelt inte existerar i de skandinaviska länderna. Och den lilla grund av mer eller mindre extatisk frireligiositet som rörelsen en gång sprang fram ur finns knappast heller kvar. Går det bra för kristdemokraterna så gör det det för att de råkat ha en partiledare med stark utstrålning, så som var fallet med Alf Svensson. Men i längden räcker inte det.
Hägglund skröt om apoteksavregleringar och fler välfärdsföretag, i ett läge där kritiken av detta växer. Han menade att det numera går lättare att andas i Sverige, som om utförsäkrade och arbetslösa inte riktigt finns i hans värld.
Och man ser honom falla ner i mellanrummet, för att inte säga avgrunden, som öppnar sig mellan en marknadsliberalism som slår sönder samhället och en konservatism som inte förmår läka ihop klyftorna och de sociala såren.

Göran Greider