Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika Barbro Engman: Obehag av en mer osolidarisk politik

Krönika: Humanismen som försvann

Jag drabbas allt oftare av en krypande obehagskänsla när jag försöker hålla koll på vad som händer i politiken.

Steg för steg accepteras åsikter som för en kort tid sedan var helt omöjliga att ens tänka sig. 2015 när flyktingkrisen var som störst drog det en kraft av solidaritet över landet. Flyktingarna välkomnades, fick mat och sovplatser trollades fram. Tusentals människor ställde upp och de kände sig stolta över den hjälp de kunde ge.

Sex år senare har det skett en total scenförändring. De värderingar som är livsviktiga i ett välfungerande samhälle har sakteliga förlorat sitt värde. Humanism, solidaritet och människovärde har inte längre någon plats vare sig i debatten eller i den praktiska politiken.

Nu ska tumskruvarna dras åt och alla samhällsproblem ska lösas genom hårdare straff. Det bästa ur människor får man tydligen fram genom att se till att de lever under knappa förhållanden och endast har en osäker framtid att se fram emot.

Alla andra förslag är bara flum och snicksnack hos de som inte vill se verkligheten som den är, menar allt fler partier som också passat på att göra sig av med sin egen nutidshistoria.

Fredrik Reinfeldts idé om att vi skulle öppna våra hjärtan får dagens moderater frossbrytningar av. Att i likhet med Bengt Westerberg ta avstånd från de nationalistiska högerkrafterna är en främmande tanke hos Nyamko Sabuni som hellre lierar sig med dem. Alla de kristna runt om i landet som gömt flyktingar och ställt upp för människor i nöd måste ha oerhört svårt för dagens KD-politik.

Det enda som är sig likt är Sverigedemokraterna, som för att hålla skenet uppe tvingas utesluta medlemmar som ständigt har för vana att uttrycka det stora hat de känner till företrädesvis invandrare och kvinnor.

Skuldbeläggningen drabbar också de som har svårt att hitta ett jobb, är sjuka eller på annat sätt utsatta. Om man bara gör deras tillvaro ännu lite svårare så kommer de att pigga på sig, snabbt få ett arbete

Aldrig har man hört Jimmie Åkesson vara tacksam över alla de som bär upp vården, omsorgen, kollektivtrafiken och alla andra områden som skulle falla ihop som en sufflé om vi inte hade haft så många som kommit till vårt land för att bidra.

Efterhand har det ena partiet efter det andra anslutit sig till den skuldbeläggningspolitik som bär SD:s signum.

Skuldbeläggningen drabbar också de som har svårt att hitta ett jobb, är sjuka eller på annat sätt utsatta. Om man bara gör deras tillvaro ännu lite svårare så kommer de att pigga på sig, snabbt få ett arbete och upphöra med att ligga samhället till last.

Samtidigt står vi som om vi vore fastfrusna och ser på hur våra skattepengar regnar över de riskkapitalbolag som tagit över skolan, vården och omsorgen.

Inte vill vi väl ha det så här?

Barbro Engman

Krönikör