Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika Barbro Engman: Svåra steg på samhällsstegen

Krönika: Klassresor

Annons

I en debattartikel skriver Moderaternas partiledare Ulf Kristersson att han vill att "Sverige ska vara ett land av inspirerande klassresor”.

Många befinner sig längst ner på samhällsstegen och har en tydlig bottenkänning, medan andra befinner sig högst upp och kan se fram mot en ljus framtid.

Det finns ingenting som tyder på att Moderaterna vill ändra på det. Tvärtom, de har mängder av förslag som skulle öka klyftorna ytterligare. Och som avsevärt skulle försvåra det redan besvärliga klättrandet på samhällsstegen.

Det absolut bästa sättet att underlätta klassresandet är annars att ta bort, eller minska, klassklyftorna. Men Kristerssons idé om de inspirerande klassresorna handlar inte om att möjliggöra något kollektivt resande uppåt.

Det handlar om att det ska vara möjligt för enskilda individer att på egen hand klättra så högt upp så att de kan få del av samma goda livsvillkor som medel- eller överklassen har givits.

Det finns många berättelser om människor som mot alla odds har gjort en klassresa. Av Moderaternas politik att döma så ska klassresan ske just ”mot alla odds”.

Det ska vara kämpigt och det ska krävas en alldeles extra ansträngning av den som vill få ett bättre liv.

Det får väl betraktas som ytterst osannolikt att inspirationen kommer att rinna till när låga löner ska bli lägre. När osäkra anställningar ska bli ännu osäkrare. När försörjningsstödet ska bli ännu lägre. När det ska bli ännu dyrare att hyra. När inget kommer att hända med den ojämlika skolgången. Och när allt det som skapar en känsla av hopplöshet ska bestå.

Fast det är inte lika mödosamt för alla. De som har haft goda uppväxtvillkor, och som inte vet vad det innebär att ha bottenkänning, ska kunna fortsätta glida fram på den bana samhället har plogat upp.

Ulf Kristerssons idé påminner om USA, där man enligt myten om den amerikanska drömmen ska kunna börja med två tomma händer och sluta som president. Det är den typen av lyckade slut som avslutar filmen om den framgångsrika klassresan.

Det är de som befinner sig längst ner på samhällsstegen och som har det kärvt ur alla bemärkelser som borde backas upp istället för att tryckas till.

Filmen tar sin början, här och i USA, i en helt annan värld där oddsen att lyckas är mycket dåliga. Så det är de som befinner sig längst ner på samhällsstegen och som har det kärvt ur alla bemärkelser som borde backas upp istället för att tryckas till.

De som redan från start befinner sig på de översta trappstegen, som inte har behövt påbörja någon resa alls, som har mer än de behöver och som har anledning att känna sig nöjda, de borde politiken prioritera bort ett tag. De klarar sig.

Barbro Engman

ledare@daladem.se