Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika Björn Gustavsson: Han svarade med orden "leg. bydåre"

Krönika: Bastu, snickrande musiker och Erik Yvell

Den så kallade krassa verkligheten utgörs till väsentlig del av något helt annat, nämligen av fantasi och drömmar. Detta enligt lagen ”allt hänger ihop med allt”.

Annorlunda uttryckt: För att göra stordåd krävs högt ställda mål. Eller som 68:orna skanderade: ”Fantasin till makten!”

*

De senaste åren har jag bekymrat mig över trädgårdens gamla garage, som alltmer förfallit. En dag fick jag besök av en spelman tillika snickare, det brukar vara så i Rättvik, som sa att det inte alls behövde rivas. ”Vi räddar det!”

En dag fick jag besök av en spelman tillika snickare, det brukar vara så i Rättvik

Jag gjorde en skiss: i kortänden ritade jag en vedeldad bastu, och längs södra långsidan ett växthus, inklusive en vedspis – så att man kan förlänga säsongen och sitta där (tänkte jag mig) ungefär som livsnjutaren i Hermann Hesses Klingsors sista sommar.

Spadtag för spadtag, bräda för bräda, spik för spik förverkligas nu projektet. Fantasin blir verklighet.

*

I en paus i byggandet berättar min snickare om sin vänskap med Pers Hans Olsson, som nyligen gick bort. Jag minns honom som en av de främsta spelmän jag träffat. Helt i klass med legendaren Jonas Röjås – som på spelmansstämman i Ransäter 1974 lärde mig bodapolskor; han kom nämligen från Boda kyrkby – där jag nu själv bor.

Pers Hans Olsson – av urgammal spelmanssläkt och belönad med Zornmärket i guld – var en passionerad musiker, vilket inte hindrade att han även gillade trav och gamla bilar.

Han gjorde flera bejublade konserter i Ovanmyra kulturhus. Hans passion för folkmusiken var total. Han spelade som en gud. Mellan låtarna berättade han anekdoter. Hans tal var dock ytterst lågmält – jag tycker mig minnas hur alla andäktigt lutade sig framåt för att höra åtminstone något. Att be denne auktoritet tala högre var det ingen som tordes.

*

En annan kulturpersonlighet här i Dalarna som nyligen gått bort är författaren Erik Yvell. Jag minns hur vänligt han tog emot de små texter jag skickade till hans tidskrift Bokboden. Han avslutade sina svarsbrev med en ritad krumelur och orden ”leg. bydåre”.

Erik Yvell var en på många sätt mycket fin författare, men av olika skäl – kanske bristande respons, kanske bristande självkänsla – nedvärderade han ofta sitt skrivande, sin talang.

Jag läser nu Anakoreten (Eremiten), från 2006, där han skriver om ”oss som halkat snett i folkhemmet: vi såriga och tillknycklade som mest liknar vårliga vägkanters ölburkar”.

Mer och mer inser jag hur stor han faktiskt var i sin förmenta ”litenhet”.

Jag minns en av de omtalade ”trappfesterna” på Gagnef-gården där paret Yvell generöst bjöd in till högläsning och vindlande samtal i trädgårdsgrönskan. Med ens var Erik Yvell ingen ”ölburk”: han var en Odysseus som storsint delade med sig av sitt livs äventyr.

Björn Gustavsson