Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika Örjan Fridner: Byts Palmes höga visa mot nyliberalismens lyrik?

Krönika: Arbetsrätten

Statsminister Olof Palme var i högform i den 16 timmar långa riksdagsdebatten 2 juni 1976. Debatten gällde införandet av medbestämmandelagen som skulle ersätta paragraf 32.

Den paragrafen var samlingsnamnet på den praxis som rådde inom svensk arbetsrätt och som gav arbetsgivaren rätten att ”fritt leda och fördela arbetet samt antaga och avskeda arbetare.”

Palme skrädde inte orden utan menade att de reformer som nu skulle inträda innebar den största spridningen av makt och inflytande i Sverige sedan den allmänna rösträtten.

Nu inleddes en reformtid där lagar om anställningstrygghet, arbetsmiljö och fackligt arbete stod i centrum. Maktbalansen på svensk arbetsmarknad skulle förändras. Palme myntade uttrycket ”reformismens höga visa”.

Men Palme och S var inte ensamma om lovsången till ökad demokrati i arbetslivet. Centerledaren Fälldin menade att ”en utbyggd demokrati i arbetslivet är en tillgång för såväl de anställda som för arbetsgivarna” med tillägget ”att man från partiets sida gärna medverkade till ytterligare demokratisering av arbetslivet.”

Folkpartiledaren Per Ahlmark instämde och ”kände en särskild glädje över att kraven på medbestämmande slagit igenom med sådan kraft under senare år att vi nu kan ta ytterligare ett steg framåt.”

Det har nu gått precis 44 år sedan denna dag och mycket vatten har runnit under de politiska broarna. Nu är C och L stödpartier åt en S-MP-regering som vilar på januariavtalet.

I avtalets 20 paragraf framgår att ”Arbetsrätten moderniseras och anpassas efter dagens arbetsmarknad samtidigt som en grundläggande balans mellan arbetsmarknadens parter upprätthålls.

Arbetsrätten skall ge företagen flexibilitet och skydda den enskilde arbetstagaren mot godtyckliga uppsägningar. Lagen om anställningsskydd ska ändras genom tydligt utökade undantag från turordningsreglerna.”

Måndag 1/6 publicerades utredningen av särskilde utredaren, justitierådet Gudmund Toijer. Sällan har en utredning direkt mötts av ett sådant verbalt bombardemang som nu inträffade.

Nuvarande arbetsmarknadsministern Eva Nordmark (S) konstaterade med en gång att ”den inte lever upp till kravet på att balans mellan parterna ska upprätthållas.” En kritik som statsministern delade. LO:s avgående ordförande menade att ” det här skulle i ett enda slag försämra anställningsskyddet för 750 000 människor i Sverige.”

Helt andra signaler hördes från de två partier som stöder regeringen.

Centerns vikarierande partiledare Anders W Jonsson tänker absolut inte backa.

– Det är ett väldigt viktigt förslag som vi drev igenom i januariavtalets förhandlingar. Vi gjorde det för att vi redan då hade väldigt många arbetslösa och i dag har vi många fler. Det här förslaget ska läggas fram.”

Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni menade att ” från vårt perspektiv uppfyller den här utredningen den överenskommelse vi har i januariavtalet.”

Stödpartiernas förändrade inställning sedan 1970-talet till de anställda i relationen arbetstagare-arbetsgivare kan först överraska. Forskning visar att när de anställda får ökad makt, förtroende och inflytande så ökar både den ekonomiska effektiviteten och de anställdas arbetstillfredsställelse.

Nyliberalismens tänkesätt, om så lite inblandning utifrån som möjligt, ger arbetsgivaren mer makt och det förklarar också C:s och L:s inställning.

Kommer nu inte arbetsmarknadens parter överens skall alltså utredningens förslag ligga till grund för ett regeringsförslag enligt januariavtalet. Den politiska makten kommer i så fall att användas mot arbetarna – och det med en regering ledd av socialdemokratiska partiet.

Socialdemokratin står inför ett vägskäl. Partiet kan inte i längden förhålla sig idépolitiskt apatiskt. Från exempelvis Hjalmar Brantings kända Gävletal från 1886 - tre år innan partiet bildades - så betonas den ”politiska makten det vill säga lagstiftningsmakten”.

Kommer nu inte arbetsmarknadens parter överens skall alltså utredningens förslag ligga till grund för ett regeringsförslag enligt januariavtalet. Den politiska makten kommer i så fall att användas mot arbetarna – och det med en regering ledd av socialdemokratiska partiet.

Det är raka motsatsen till den historiska och ideologiska uppgift socialdemokratiska partiet har. Här kan påminnas om Wigforss berömda tal på partikongressen 1932 om ”ett mera allmänt behärskande av det ekonomiska livet”.

Han är ännu tydligare för exakt 100 år sedan då broschyren Industriell demokrati inleddes på följande sätt: ”- Med industriell demokrati menas här idén, att de som arbeta med hand och hjärna, i de ekonomiska företagen, skola ha största möjliga inflytande över dessa företags ledning, största möjliga frihet att ordna sina egna arbetsförhållanden…”

Vid samma tid är också den viktige S-ideologen Nils Karleby verksam och arbetar hårt för arbetarnas fullständiga delaktighet i samhällets alla delar.

Även i opposition lyfter Palme arbetsrättsfrågorna. På slutet av 1970-talet lämnar partiet in en motion om arbetsrätten som visar på en viss besvikelse men den är ideologisk klar:

”Denna lagstiftning hade det gemensamma syftet att stärka löntagarnas ställning och öka tryggheten. Reformeringen av arbetslivet ansågs från socialdemokratisk sida inte slutförd utan bara inledd genom dessa reformer.”

Det socialdemokratiska partiet bildades i första hand för att tillvarata arbetarnas intressen och behov. Drivkrafterna var idéerna om jämlikhet, rättvisa och social välfärd. Grunden utgjordes av den demokratiska plattformen.

44 år efter Palmes lovsång om reformismens höga visa angående landvinningarna på arbetsrättens område, riskerar sittande partiledning att gå på arbetsgivarens sida mot arbetarna. Tilltalas partiledningen mer av nyliberalismens lyrik än vad som utgör själva själen i arbetarrörelsen är det socialdemokratiska partiet ute på mycket djupt vatten.

Örjan Fridner