Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika Per Lindvall: Monopolisten SJ vill tjäna pengar, inte öka trafiken

Krönika: Tågresande

Annons

Krylbo Central, söndag, SJ. Jag har betalat fyrahundrafemtio kronor för en enkelbiljett Stockholm-Falun. Om jag tagit bilen hade det kostat knappt hälften och hade vi varit två i den hade jag gått med vinst. (Jag har ändå rötterna i Gagnef.)

En kompis har just beställt flygbiljett till Malaga, 500 kronor för tur och retur. Men detta var heller inte den dyraste avgången. Om jag hade valt att åka över Gävle och få ytterligare tre kvarts restid hade det nöjet kostat ytterligare två hundra kronor.

Och i ärlighetens namn ska jag vara glad att jag kom med. Flera av dagens avgångar var slutsålda. Det senare är inte ovanligt, snarare en regel.

Jag kan det här. Jag har pendlat mellan Dalarna och Stockholm sedan 1996, i stort sett varje vecka. Jag väljer då helst tåget. Jag tänker att jag kan ju alltid jobba, även om det har blivit allt sämre med de möjligheterna.

Jag tänker då inte på ”hålen” internetuppkopplingen mellan Avesta och Sala, liksom mellan Sala och Uppsala och märkligt nog även mellan Uppsala och Stockholm som har funnits där sedan 1996. Nej, det har helt enkelt blivit väldigt trångt.

Tågen, i stort sett varje avgång, är fullbokade. Och eftersom jag har min kompis Bojan, blandras yorkshire-toypudel, med så blir det omöjligt att få upp datorn.

Så var det inte för 20, 10 eller kanske ens fem år sedan, men det är det nu. Avgångarna har inte blivit fler och inte heller vagnarna i tågsätten. Jag har kontaktat SJ för att få bekräftelse på hur beläggningsgraden på dalatågen utvecklats.

Men de vill inte ge några svar på det. Det är affärshemligheter. SJ är ju konkurrensutsatt. Men jag har aldrig sett någon konkurrent. SJ är ju även operatör för Tåg i Bergslagen.

Och SJ har ju bara en uppgift från sin ägare, staten, att tjäna så mycket pengar som möjligt. Och det har SJ varit bra på. Under flera år har man varit statens lönsammaste bolag, om man undantar Svenska Spel och Systembolaget.

Jag är ekonom, jag vet hur en monopolist tjänar så mycket pengar som möjligt. Det gäller att begränsa utbudet för då kan man pressa upp priset! SJ har uppenbart läst på. Men alla som läst en nationalekonomisk grundkurs vet dock att detta inte är samhällsekonomiskt ”optimalt”.

Det uppstår stora välfärdsförluster, som resenärerna står för, men inte bara det. Dessutom går man miste om de positiva ”externa effekter”, läs miljövinster, som uppstår när fler bilåkare istället väljer att ta tåget. Till detta kan vi lägga den uteblivna positiva ”nätverkseffekten” för annan kollektivtrafik i Dalarna.

Stockholmstågen är ju pulsådern för de längre busslinjerna i Dalarna. Ju fler som tar tåg, ju mer ökar efterfrågan på bussar

Stockholmstågen är ju pulsådern för de längre busslinjerna i Dalarna. Ju fler som tar tåg, ju mer ökar efterfrågan på bussar i en positiv spiral. Och folk, inte bara gangsingar, är priskänsliga. En vanlig andraklassbiljett till Stockholm borde inte kosta över 200 kronor.

Men SJ ser inte det som sin primära, eller ens sekundära uppgift att maximera tågtrafiken. Nej ledningens prioritet är vinsten och de mindre priskänsliga affärsresenärerna. Därav storsatsningen på upprustningen av de hopplösa X2000-tågen och, hör och häpna, satsa på en utlandsetablering. Som om inte staten har lärt sig något av systerföretagen Vattenfalls och Postens katastrofala utlandsäventyr.

Styrningen av SJ är med andra ord helt stollig. Varför ska det vara omöjligt att ändra på detta?

Innan jag fick ett dubbelsäte och kunde skriva så fick jag hålla tillgodo med att läsa. Jag blandade ”Köttets Tid” av Lena Wolff och Financial Times. Jag är såld på båda, men den senare har en takhöjd som svenska affärstidningar eller rikspress saknar.

Denna tidning ser som uppgift att även ifrågasätta etablerade ekonomiska sanningar. Söndagen är en genomgång av brittiska Labour-partiets ekonomiska program. Detta program är radikalt. Här finns ett förslag som påminner om de svenska löntagarfonderna, som ska ge löntagarna ett stort inflytande. Min bedömning är att det kommer att bli svårsålt.

Men de har även tänkt rulla tillbaka Margaret Thatchers privatiseringar av tåg, vatten och elföretag. Dessa privata monopolföretag är extremt impopulära så där lär det finnas en hel del stöd att hämta. Vi behöver inte ens förstatliga bolagen, bara inse att de ska styras för medborgarnas och samhällsekonomins bästa.

Per Lindvall

ledare@daladem.se

Annons