Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

KRÖNIKA PETER HULTQVIST: Jämlikheten måste bli en central fråga!

Krönika

Under en mycket lång period visade utvecklingen i Sverige att det går att kombinera en god ekonomisk tillväxt med en tydlig strävan efter jämlikhet. Det gjorde Sverige till ett internationellt föredöme.

”Den svenska modellen” och den sociala tryggheten blev något som visade att det fanns en ”tredje väg” mellan den råa kapitalismen och den improduktiva planekonomi som praktiserades i kommuniststaterna.

Problemet nu är att jämlikheten i praktiken inte prioriterats som politiskt mål. Tyvärr har det fått stå tillbaka för andra målsättningar. Sedan 1980-talet har vi kunnat se smygande men stegvist ökade klyftor i det svenska samhället.

Exempelvis kan vi konstatera att ojämlikheten i disponibel inkomst ökat med hela 60 procent.

Såhär ser de krassa realiteterna ut. Ojämlikhet gör att tilliten i samhället rostar sönder. Den minskar den sociala rörligheten och gör att hinder skapas för människors möjligheter att utvecklas och förverkliga sina drömmar. Glastaken kommer på område efter område tillbaka. Ett barns öde kommer i ökad utsträckning att avgöras av föräldrarnas inkomster.

Några av orsakerna är stora skattesänkningar som framförallt gynnat de mest välbeställda, kapitalinkomsternas växande betydelse, brister i skattesystemets utjämnande effekt, försämringar i de sociala försäkringssystemen och arbetslöshetskassan samt ökade regionala skillnader vilket bidragit till kapitalkoncentrationer i storstadsregionerna.

Såhär ser de krassa realiteterna ut. Ojämlikhet gör att tilliten i samhället rostar sönder. Den minskar den sociala rörligheten och gör att hinder skapas för människors möjligheter att utvecklas och förverkliga sina drömmar.

Glastaken kommer på område efter område tillbaka. Ett barns öde kommer i ökad utsträckning att avgöras av föräldrarnas inkomster, sociala status och förutsättningar.

I förlängningen på denna hopplöshetens utveckling ligger också underminerandet av demokratin. Auktoritära synsätt kan få starkare fotfäste med ökad ekonomisk otrygghet och skapa en känsla av att det inte går att påverka samhällsutvecklingen eller den egna livssituationen.

I ojämlikhetens spår följer risker som vissa politiska intressegrupper inte vill ska komma ut i ljuset. Är det ett Sverige med allt tydligare klyftor mellan olika befolkningsgrupper vi vill ha? Är det ett lockande politiskt projekt att under ytan på luddiga ”blå dunster” bygga och cementera ett klassamhälle?

Från ett socialdemokratiskt perspektiv är det naturligt att tydligt och klart säga NEJ till detta. Men på den borgerliga kanten så är detta inget man vill tala om. Det ska helst gömmas undan, manövreras bort och marginaliseras för att andra frågor ska stå i centrum.

Bekämpande av fattigdom och klyftor har aldrig varit någon stark gren inom borgerligheten. Istället blir resultatet av borgerlig politik att koncentrationen av inkomster och förmögenheter i de övre skikten ökar. Samtidigt får en liten grupp i samhället ett i förhållande till storleken stort inflytande över den samlade samhällsutvecklingen.

En fråga att fundera över är: Varför avskaffade regeringen Reinfeldt den offentliga förmögenhetsstatistiken?

Ett rimligt svar kan vara för att dölja klyftor och för att ge de mest välbeställda anonymitet. En mycket medveten politisk handling!

Det som traditionellt i borgerlig argumentation brukar motivera inkomstskillnader är att det frigör kapital för investeringar. Med de världsomfattande kapitalmarknader som existerar så har det ingen som helst relevans. Kapital exporteras och kopplingen till att det skulle gynna satsningar i Sverige är mycket svag.

Inkomstklyftor skulle också enligt samma teoretiker gagna viljan till högre utbildning. Genom en långsiktig och uthållig satsning på utbildning så har mycket stora delar av den svenska befolkningen högre utbildning än grundskolenivå. Såväl bredden i utbildningsmöjligheterna, kvaliteten, yrkesvägledning, stora satsningar på kunskapslyft och vuxenutbildning har varit avgörande.

Att i stark borgerlig överdrift markera inkomstklyftors betydelse för viljan till utbildning är inte att ge en korrekt bild av verkligheten. Däremot har utvecklingen med borgerliga förtecken med privat- och friskolor, vinstintresse och fritt skolval med mera inneburit att skolans jämlikhetsskapande roll underminerats.

Slutligen brukar vikten av att ha ett bra företagsklimat vara ett motiv för inkomstklyftor. Såväl världsbanken som olika finansanalytiker har gjort det tydligt att Sverige har ett gott företagsklimat. Det argumentet saknar alltså relevans.

Jämlikheten i samhället måste åter upp på dagordningen som en central politisk fråga. Det måste till en annan balans i samhället. Ekonomisk tillväxt och jämlikhet påverkar varandra i positiv riktning. Här finns en dynamik som gagnar hela samhället. Här finns nyckeln till framtidens sociala kontrakt.

Att ha som politiskt projekt att medvetet eller omedvetet bygga ett klassamhälle borde verkligen vara att betrakta som antikt!

Peter Hultqvist

Socialdemokrat