Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika Ronny Svensson: Efterlängtad ministerreaktion

Krönika: Banker

Annons

För några dagar sedan uttalade landsbygdsminister Jennie Nilsson (S) en tydlig oro över vad som händer efter bankernas försvinnande från landsbygden. Det är bra att en minister med ansvar för viktiga insatser för landsbygdens utveckling uppmärksammat detta växande problem.

Tidigare ministrar har varit alltför okunniga om och ointresserade av effekterna av bankdöden på landsbygden. Förändringarna påverkar hela landets regionala utveckling och småföretagens möjligheter att växa där de som bäst behövs.

För en radikal lösning av viktiga problem på bankmarknaden krävs dock betydande och strukturella förändringar av stora delar av banksystemet. Sådana har vi tidigare saknat på flera viktiga delområden där staten istället för att agera kraftfullt underordnat sig de stora affärsbankernas genuina egenintressen.

De stora affärsbankerna med undantag för Handelsbanken har övergett stora delar av hushållen och småföretagen utanför storstäderna genom att lägga ned mängder av lokala bankkontor med viktig lokal bankkompetens.

Nu återfinns de snart enbart i storstäder och residensorter. Längst har SEB och Nordea gått i denna riktning men Swedbank har snart hunnit ikapp.

När de tre största affärsbankerna lämnat inte bara landsbygden utan små och medelstora tätorter påstår de att deras service mot kunderna blir lika bra på långt håll som när de var närvarande lite varstans. De menar att de med hjälp av telefon, Internet och särskilt beställda personliga möten kan erbjuda samma service som den som gäller nära bankpalatsen.

Detta är givetvis inte sant. Analyser gjorda på senare tid visar att kreditpolicyn mot särskilt småföretag ändras påtagligt när bankerna bryter sin lokala närvaro.

När storbankerna fanns på landsbygden kände de sina kunder, småföretagens ägare, ortens historia, deltog i viktiga industriella processer och följde sina kunder under längre perioder.

Nu låter de datorer sköta en stor del av besluten efter ifyllda blanketter där besluten ofta blir helt orimliga för dem som söker krediter och acceptabla villkor. De nuvarande affärsbankernas roll som samhällsbyggarbanker har de sedan länge övergivit.

Regeringar och riksdagar har i decennier sett denna utveckling men utan att ingripa med relevanta och effektiva ekonomiska och politiska beslut trots att kommuner, småföretag och även fackliga organisationer krävt omfattande förändringar.

Visserligen har den statliga ALMI-organisationen byggts upp som komplement till de privata och kooperativt fungerande bankerna men ALMI får som regel bara fungera som viktig bankaktör om de andra bankerna först beslutat om en nödvändig basfinansiering.

ALMI tillåts inte växa som en direkt konkurrent till affärsbankerna och har högre räntor än andra banker. Inte heller statliga SBAB får verka som fri konkurrent till främst de fyra stora bankerna och lever ständigt med risk att få minska eller försämra sin verksamhet alternativt slukas av den privata marknaden.

De statliga bolag som bildats för att förse marknaden med riskkapital har inte haft någon längre uthållighet och det nya Saminvest blir sannolikt en marginell spelare. Hur det gick med statliga PK-banken känner vi väl till. Det blev Nordbanken under några år och sedan privatägda Nordea.

Det vi kanske kan hoppas på när det gäller Jennie Nilssons önskemål om fler banker utanför storstäderna är att de 60 lokala sparbankerna och Länsförsäkringar Bank fyller luckorna efter de storas uttåg. Frågan är emellertid hur realistiskt detta alternativ är? Hindren är flera.

Läget är akut. Den finansiella marknaden måste fungera. Staten måste ta ett helhetsgrepp för att få ett fungerande bankväsen i hela landet!

Bankernas nya kontrollsystem, som utformats för att motverka giriga affärsbankers vårdslöshet, hotar sparbankernas (och andra mindre bankers) lönsamhet trots att de är lågriskbanker med den högsta soliditeten och kundnöjdheten av alla svenska banker.

Andra hinder är att de lokala sparbankerna via ett samarbetsavtal med Swedbank blivit något av ”lydbanker” till storbanken. De måste nämligen fråga Swedbank om lov för att bygga ut sin verksamhet på landsbygden.

Vad kan då Jennie Nilsson göra i detta läge för att underlätta etableringen av fler banker och bankkontor på landsbygden? En möjlighet är att få Konkurrensverket att befria de lokala sparbankerna från Swedbanks styrning.

En annan är att erbjuda statliga lån till start av nya lokala banker. Och en tredje att låta nordiska sparbanker få gå över gränsen till Sverige.

Läget är akut. Den finansiella marknaden måste fungera. Staten måste ta ett helhetsgrepp för att få ett fungerande bankväsen i hela landet!

Ronny Svensson

ledare@daladem.se