Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika Ronny Svensson: Sluta med lögnerna från storstan!

Krönika: Regional skatteutjämning

I onsdags fick vi under hela dagen i riksmedierna höra ständiga skrik från en ledande politiker i storstan om hur orättvist det sas vara att Stockholmsregionen får betala till fattiga kommuner på landsbygden – och detta just nu när deras utgifter för coronapandemin är extra höga.

Som vi vants vid under senare år var det återigen Stockholmsregionens finansregionråd Irene Svenonius som utslungade de sedvanliga osanna påståendena om vårt skatteutjämningssystem – trots att Stockholmsregionen och speciellt majoriteten av dess kommuner får över två miljarder från systemet per år!

Först lite fakta som Svenonius alltid struntar i att nämna. Hon talar istället ofta om att Stockholm är landets bankomat och att utjämningen är en straffskatt på storstan. Utjämningssystemet, som Riksdagen i många beslut under årens lopp sagt ja till, går ut på att säkerställa att alla kommuner kan erbjuda medborgarna i landet en bra skola, omsorg och sjukvård.

Om systemet inte fanns skulle många kommuner i såväl storstädernas förorter som i små kommuner på landsbygden få så höga kommunalskatter eller så dålig samhällsservice att få kunde betala skatterna eller stå ut med en undermålig vardagsservice. Solidariteten i samhället skulle helt försvinna.

Målet med skatteutjämningssystemet är att skapa en likvärdig samhällsservice för alla invånare oberoende av inkomster och kommunernas olika struktur. I systemet, som består av både inkomst- och kostnadsutjämning, utjämnas de starkt olikartade inkomsterna i de 290 kommunerna och 21 regionerna med hjälp av stora statliga bidrag på cirka 70 miljarder till kommunerna och cirka 30 till regionerna per år.

I den del som kallas kostnadsutjämning gör man en omfördelning mellan kommuner och regioner som gäller kostnader som är oberoende av politiska beslut i de lokala/regionala politiska församlingarna.

De kommuner som får de största summorna i systemet i landet är Göteborg och dess närregion samt Malmö och dess omgivande region och inte några ”fattiga” kommuner på landet – tvärtemot Svenonius påståenden.

Dessutom är det så att Stockholmsregionens kommuner tillsammans får omkring två miljarder netto i systemet och att ungefär 90 % av de rika kommunernas bidrag i Stockholmsregionen går till egna ”fattiga” kommuner som Huddinge, Södertälje och Botkyrka. Det är sant att Stockholm bidrar med stora summor till systemet men det är också landets överlägset mest gynnade kommun ekonomiskt, politiskt och befolkningsmässigt.

Stockholm med omgivande region får även stora resurser från landets övriga kommuner och regioner, mest i form av statliga investeringar i och driftsresurser för forskning och undervisning på cirka 20 högskolor/universitet (hälften av landets lärosäten), vägar och järnvägar, tunnelbanor, statliga verk i överflöd inklusive de stora förvaltningarna i regering och Riksdag och inte minst alla välutbildade studenter från övriga Sverige som håller liv i storstans näringsliv, service och förvaltning.

Skattesatsen i Stockholms kommun är mindre än 30 kronor – flera skattekronor mindre än snittet i landsbygdens och Dalarnas kommuner.

När Svenonius säger att Stockholm har svårt att bidra till solidariteten i landet eftersom de har så stora utgifter för bland annat coronapandemin vet vi samtidigt att staten betalar merkostnaderna för sjukvården i alla regioner och att skattesatsen i Stockholms kommun är mindre än 30 kronor – flera skattekronor mindre än snittet i landsbygdens och Dalarnas kommuner.

Trots den låga skattenivån har man uppenbart råd att bygga världens dyraste sjukhus – Nya Karolinska, en moderniserad Slussen-förbindelse för idag 16 miljarder kronor (kalkylen var på 8 miljarder 2010), etcetera.

Jag väntar på den dag då Irene Svenonius och alla hennes drabanter, vilka under flera decennier klagat över att skatterna i storstan till mindre delar används utanför tullarna, erkänner att Stockholms tillväxt och rikedomar under de senaste dryga 100 åren i stor utsträckning emanerar från svenska folkets slit och hårda arbete på åkrar, i skogar, gruvor och stålverk landet runt. Tyvärr fruktar jag att den dagen aldrig kommer.

Ronny Svensson