Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika Sverre Wide: Att inte vilja och välja det dåliga

Krönika: Preems raffinaderi i Lysekil

”Om inte jag, vem? Om inte nu, när?” Så lyder en klok tanke som åter och återigen hjälper människor att se och ta sitt ansvar i situationer där det vore bekvämare att blunda och smita undan. Den hjälper oss att göra vad som är rätt. Därigenom växer vi också som människor och vår förankring i världen djupnar.

Men denna tanke har två elaka släktingar. Den första: ”Detta är förvisso motbjudande, men någon måste ju göra det. Och jag för min del kan åtminstone göra det på ett effektivt och relativt smärtfritt sätt!”. På detta vis förhärdar man sig. Man avskärmar sig från världen och kommer med ett slags upp-och-ned-vänd tapperhet att bejaka handlingar som på bara litet avstånd tydligt framstår som dåliga (eller rent av avskyvärda).

Den andra: ”Om inte jag gör det, gör någon annan det. Och det vore inte ett dugg bättre, eller hur?” Här har man helt givit upp den moraliska inställningen och i ett vanmäktigt förnekande av gemensamma normer och ansvarstagande över huvud taget försöker man inför sig själv rättfärdiga det orättfärdiga. Också med denna inställning och detta handlande krymper man som människa.

Som jag ser det har debatten om Preems önskan att få bygga ut verksamheten i Lysekil visat att de två senare pseudomoraliska sätten att tänka och handla – kortsiktig egoism och beredvillighet att in- och underordna sig en given ordning genom att våga fatta ”tuffa” beslut – smälta samman och skymma den verkligt moraliska tanken och uppgiften.

För de flesta inser nog egentligen att det moraliskt sett, och sett ur den gemensamma välfärdens och ansvarets perspektiv, vore mycket illa om Preem beviljades tillstånd som leder till radikalt höjda koldioxidutsläpp. Och ändå döljs, menar jag, denna insikt av föreställningar om en utbyggnadens ofrånkomlighet: ”Om inte här, så någon annanstans…” Och: ”Sverige med sina höga miljökrav är ju ändå bäst skickat att…”.

Det vore mycket illa om Preem beviljades tillstånd som leder till radikalt höjda koldioxidutsläpp

Till slut tycks det nästan som om det skulle kunna vara något bra att Sverige ökar sina koldioxidutsläpp! De oklara tankarnas sken bedrar emellertid. För jämför följande absurda resonemang: ”Om inte jag stjäl denna olåsta cykel kommer säkert någon annan att göra det.

För olåsta cyklar stjäls, det vet vi. Och jag kommer ju i alla fall vara rädd om den och sköta om den. Alltså är det lika bra, eller kanske rent av bättre, att just jag stjäl den, jag som heller inte är någon dålig person!”

Situationens allvar kräver dock att vi ser klart och handlar klokt: Om inte vi i Sverige stoppar den planerade mycket stora ökningen av koldioxidutsläpp i Lysekil, vem ska då göra det? Och om vi inte gör det nu, när isarna smälter, när haven stiger och när jordarna och skogarna brinner, när ska vi då göra det?

Sverre Wide

Sociolog