Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika Sverre Wide: Kris och sammanhållning i coronavirusets tid

Krönika: Två olika sorters kriser

Man kan se på samhälleliga kriser på olika sätt. Vanligt är att betrakta dem så att säga diakront, alltså längs en tidsaxel, som något som plötsligt händer eller drabbar oss, som något måste genomlevas, men som förr eller senare går över.

Så har historiker till exempel kunnat se att kapitalistiska samhällen på det hela taget drabbats av någon form av ekonomisk kris ungefär var femte eller sjätte år. Ekonomer från olika skolor (marxistiska, keynesianska, nyklassiska) försöker förklara uppkomsten av dessa kriser på olika sätt. Men de flesta är nog eniga i att de återkommande kriserna tyvärr faktiskt utgör en integrerad del av vårt ekonomiska system.

Somliga tycker att detta är skäl nog att se sig om efter nya ekonomiska principer för vårt samhälle, andra anser att kriserna är ett pris väl värt att betala. Men då ska man förstås komma ihåg att kriserna drabbar skilda grupper i samhället olika.

Trots att de flesta påverkas negativt av ekonomiska kriser, finns det alltid några som tjänar pengar på dem. Det gäller dels dem som har kunskap och möjlighet att spekulera i sjunkande börskurser, dels dem som har möjlighet att i tider av kris köpa undervärderade tillgångar.

Men det gäller också dem som lyckas övertyga staten om att de behöver stora lån eller andra subventioner för att klara sig, lån och subventioner som gör att de inte bara klarar sig, utan även kan bli ännu mäktigare.

Intressant är att dessa kriser (av vilka alla förstås inte har sitt ursprung enbart i vårt ekonomiska systems inre struktur) visserligen kan inverka negativt på den sociala sammanhållningen. Men i den mån de drabbar alla, eller åtminstone tycks drabba alla, kan de också nära en stark samlande kraft.

Denna kraft tar sig uttryck i känslor och tankar som: Vi måste alla hjälpas åt att ta oss ur krisen! Nu måste vi alla ställa upp! Krisen blir till ett sorts öde som – tillfälligt – förenar oss. Eller i alla fall många av oss.

Men man kan också anlägga ett annat synsätt på kriser. Man kan se dem ur ett synkront perspektiv, alltså som ständigt närvarande, som något som varken kommer eller går, utan som alltid finns. Inte mitt ibland oss kanske, men i samhällets sociala marginaler.

Och då tänker jag främst men inte enbart på de personer som vårt samhälle bryr sig minst om, på dem som alltid lider under svåra ekonomiska och sociala villkor. Jag tänker också på det sociala lidande som finns i samhällets mer välanpassade mitt.

Om det förra perspektivet, det diakrona, tycks vilja säga att för det mesta fungerar hela samhället bra (eller ganska bra) men då och då avbryts detta normaltillstånd beklagligtvis av krisperioder som i sin större eller mindre förskräcklighet drabbar hela samhället, tycks det senare perspektivet se snittet mellan det normalt fungerande och krisen på ett annat sätt: De flesta klarar sig relativt bra för det mesta. Men i vissa delar av samhället är krisen permanent.

Då denna kris enbart berör samhällets sociala marginaler, uppfattar de flesta av oss den inte över huvud taget. I alla fall inte som en samhällelig kris. Och detta trots att omfattningen av det sociala lidande som en sådan permanent kris för med sig kan vara lika stor som den vilken följer våra återkommande kriser.

Men då denna kris enbart berör samhällets sociala marginaler, uppfattar de flesta av oss den inte över huvud taget. I alla fall inte som en samhällelig kris. Och detta trots att omfattningen av det sociala lidande som en sådan permanent kris för med sig kan vara lika stor som den vilken följer våra återkommande kriser.

Måste man nu välja mellan dessa perspektiv? Naturligtvis inte; båda krisperspektiven är berättigade och de kompletterar dessutom varandra. Men jag tror att det finns en risk att det återkommande krisens diakrona perspektiv – som med sin gemensamma ”yttre” fiende, sin önskan om en återgång till det normala – riskerar att skymma den samhälleliga blicken för den permanenta kris delar av vårt samhälle ständigt lever i. Så länge denna kris är permanent, måste också vår krishantering vara det.

Sverre Wide

Socialdemokrat