Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika Sverre Wide: Materiell konsumtion och samhälleligt välstånd

Krönika: Helhetsperspektiv på samhället

Coronakrisen har aktualiserat frågan om vad som egentligen är viktigt här i livet. Vad behöver vi människor? Vad mår vi bra av? Och vad kan vi klara oss utan?

Frågorna och svaren vi ger dem har en tydlig politisk dimension: För hur väl rimmar egentligen den senaste tidens samhällsutveckling med våra behov, våra möjligheter, våra drömmar och vår längtan? Kan vi kanske bättre än så här?

På samhällsnivån är det uppenbart att vi i Sverige under en lång tid prioriterat ned områden där vi gemensamt tar hand om varandra, kroppsligt och själsligt.

Sjukvård, omsorg, skola och vårt kulturliv har till exempel länge levt med återkommande nedskärningar och så kallade effektiviseringskrav. Dessa områden och verksamheter har därmed utarmats.

Under samma tid har många fått det materiellt sett bättre. Konsumtionsvarorna har blivit fler och billigare, och många har fått råd att köpa allt mer. Detta har fört en del gott med sig, men vår konsumtionskultur är ändå djupt problematisk.

För det första medför den som vi alla vet en ohållbar resursförbrukning – Världsnaturfonden har räknat ut att om alla levde så som vi i Sverige gör, skulle det kräva resurserna från hela fyra jordklot.

För det andra, och det kan kanske förefalla banalt men är ändå viktigt i detta sammanhang: Mer resurser till det ena (materiell konsumtion) betyder alltid mindre till det andra.

Dessa problem är nu ganska enkla att identifiera. Men konsumtionskulturen är problematisk också på ett mer subtilt sätt, eftersom den får oss att i allt högre grad söka lösningar på våra problem i butiker och via online-shopping.

Den förskjuter perspektivet och inskränker vår förståelse av våra problem genom att jämt och ständigt erbjuda en viss typ av lösning på dem: mer konsumtion.

Och kanske är rent av denna perspektivförskjutning en del av förklaringen till att vi som samhälle under så lång tid accepterat och bidragit till att nedprioritera sånt som verkligen är värdefullt?

För visst finns det i samhället verksamheter om vilka man kan säga att de verkligen är värdefulla. Tänk till exempel på lärarna, på sjukvårds- och omsorgspersonalen och kulturarbetarna.

Deras arbete är viktigt och värdefullt, inte enbart på grund av vad det leder till i framtiden, utan också i sig självt, så att säga i sitt här och nu. Nog kan man kalla sådant verkligt värdefullt!

För tänk efter: Den faktiska, praktiska omsorgen om människan i hennes väl och ve, det pedagogiska mötet mellan en vuxen och ett barn, det konstnärliga arbetets världsvidgande, allt detta uttrycker och förverkligar ju på sitt särskilda vis vår individuella, vår mellanmänskliga och vår kollektiva mänsklighet. Hur skulle någon kunna vilja ”spara in” på detta? Eller ”effektivisera” det?

Resonemanget får konsekvenser för hur vi borde se på samhällets prioriteringar och det möjliggör faktiskt ett nytt mått på samhälleligt välstånd, ett mått som kunde komplettera till exempel det snävt ekonomiska BNP per capita och FN:s mer inkluderande Human Development Index.

Det nya måttet – man kan kalla det för det samhälleliga arbetets egenvärdeskvot – skulle helt enkelt beskriva den andel av allt utfört samhälleligt arbete som ett samhälle bedömer vara värdefullt i sig självt. Ju större andel av arbetet (av resurserna) ett samhälle lägger på arbete som är värdefullt i sig självt, ju mer välstående är det.

Det är emellertid viktigt att tänka på att detta mått gäller samhället i dess helhet, inte enskilda individers konkreta arbete. För naturligtvis utförs en hel del arbete som är mycket viktigt utan att det nödvändigtvis, djupast sett, är värdefullt i sig självt.

Det handlar om att se saker och ting ur ett helhetsperspektiv, om visionen av ett samhälle och ett arbetsliv som tillfredsställer så många behov som möjligt

Det handlar alltså inte om att förringa betydelsen av detta andra slag av viktiga arbete. Det handlar om att se saker och ting ur ett helhetsperspektiv, om visionen av ett samhälle och ett arbetsliv som tillfredsställer så många behov som möjligt – också behovet av att få arbeta med och utvecklas i verksamheter som är värdefulla i sig själva.

Och Coronakrisen? Ja, den tydliggör att ett materiellt sett rikt samhälle, ett samhälle som bokstavligen flödar över av konsumtionsvaror, samtidigt kan vara fattigt.

Den erbjuder därmed också en särskild möjlighet för oss att på allvar fundera över hur vi, som privatpersoner men också som medborgare och som politisk gemenskap, bör prioritera mellan olika verksamheter och behov.

Sverre Wide

Sociolog