Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika Sverre Wide: Tankar om hjälp och stöd i Coronatider och annars

Krönika: Hjälp i ett ojämlikt samhälle

Den som hjälper någon behöver inte förklara eller ursäkta sig. Hjälpen är sitt eget rättfärdigande. Det är den som inte hjälper som måste stå till svars för sitt handlande.

Och att hjälpen är självrättfärdigande, eller om man så vill självförklarande, hänger ihop med att den utgår ifrån konkreta behov här och nu, och inte ifrån mer eller mindre osäkra kalkyler om avkastning eller långsiktigt nytta, egen eller annans.

I den situation samhället befinner sig idag är det många som behöver hjälp. Och att hjälpa enskilda individer borde vara en självklarhet. Men hur är det med andra som kan behöva hjälp? Med organisationer, företag och hela branscher?

Det kan förstås finnas goda skäl att inte stödja vissa verksamheter (att till exempel inte subventionera sådant som allvarligt skadar miljön), det gäller nu som alltid. Men i grund och botten bör väl de få hjälp som behöver? Åt var och en efter behov? Javisst! Självklart. Men också av var och en efter förmåga.

Och här brister vårt samhälle och vårt samhällssystem nog lika mycket som när det gäller behovssidan av ekvationen – och detta dessutom till men för själva hjälpandet.

Ty vårt samhälles abnorma och alldeles orättfärdiga ekonomiska klyftor ställer till det för oss när vi ska hjälpa. Hur annorlunda om vi visste att samhällets resurser, alltså frukterna av vårt gemensamma arbete, fördelades rättvist mellan oss! Då skulle det vara enkelt att säga ja till varje samhälleligt hjälp- och stödpaket!

Antag till exempel att de som försörjer sig på att spekulera på börsen tjänade lika mycket som dem som städar och lagar mat åt dem, undervisar deras barn och vårdar dem när de är sjuka, hur lätt skulle det då inte vara att säga: Jo, spekulanterna gör väl så gott de kan de med, och det är klart att också de kan behöva hjälp i svåra tider! Ett stödpaket till börsen? Javisst!

Och tänk om de som lever på sitt kapital snarare än på sitt arbete hade inkomster motsvarande dem deras direkta eller indirekta anställda arbetare har, hur lätt skulle det då inte vara att säga: Om kapitalisternas avkastning nu minskar eller upphör, så skall de förstås också få hjälp att klara sig i en svår situation.

Kanske kunde en tillfällig lösning vara att starta en ny, delvis statligt finansierad A-kassa, en Avkastningslöshetskassa? Med nivåer motsvarande andra A-kassor naturligtvis.

En sådan kassa kunde också ha den fördelen att utgöra ett första steg på väg till så att säga en egen försörjning för kapitalisterna (så att de i framtiden inte i huvudsak behövde leva på andras arbete).

Ojämlikheten är verkligen ett gissel med många svansar. Den är inte enbart ett ont i sig själv; den gör också ont värre då den hämmar vår naturliga impuls att hjälpa den som behöver hjälp

Och bankerna? Ja, så länge de inte ägnar sig åt en samhällelig omfördelning som först och främst gör de rika än rikare, så skall väl också de få den hjälp de behöver.

Men vi lever inte på långa vägar när i ett jämlikt samhälle. Och ojämlikheten är verkligen ett gissel med många svansar. Den är inte enbart ett ont i sig själv; den gör också ont värre då den hämmar vår naturliga impuls att hjälpa den som behöver hjälp, och gör det svårt att navigera moraliskt rätt i en moralisk situation.

Den för nämligen in en mängd baktankar i hela hjälpsituationen: Vem tjänar egentligen på denna hjälp? Vart hamnar stödpaketets pengar till slut?

Vi skulle slippa dessa komplikationer om vi helt enkelt kunde säga: Är hjälpen bra eller dålig i det långa loppet, är den effektiv? Tja, det vet vi faktiskt inte. Men vi vet att hjälpas åt här och nu. Och vi vet att dela rättvist i motgång såväl som i medgång.

Sverre Wide

Sociolog