Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Jag tänker inte fira nationalstaten i dag

Annons

Idag på nationaldagen den 6:e juni ska det firas stort i Borlänge. Sveatorget är platsen att samlas på om man vill lyssna till musik, tal och vifta med svenska flaggor. Borlänge ska ”fira kungligt” och kungen och drottningen ska medverka på plats. Utöver det ska nya medborgare välkomnas till staden. Det kommer säkert inte som en överraskning för någon när jag säger att jag inte tänker gå dit, att det finns få saker jag mindre vill göra än att fira nationalstaten och monarkin.

På många sätt älskar jag att bo i Sverige, framförallt för att det är här mina viktigaste relationer och personer finns. Men jag älskar också klimatet, våra fyra årstider och de möjligheter som finns här till att leva såsom jag vill och har vant mig vid. Jag inser att det är ett otroligt stort privilegium att födas i ett land som många vill flytta eller fly till och jag tar inte lätt på att jag har den möjligheten. Jag är tacksam att slumpen gjorde så att jag föddes just här. Men jag kan vara glad över att bo här och samtidigt problematisera våra system och vår politik.

Såhär står det i Nationalencyklopedin (ne.se) när man slår upp ordet nationalism: ”tankesystem som utgår från att det finns en speciell grupp, nationen, med vissa karakteristika, att de med nationen förknippade värdena och intressena är viktigare än andra kollektiva värden och intressen och att förverkligandet av nationens intressen förutsätter största möjliga politiska oberoende”

Jag skriver ofta krönikor om samhällsproblem, försöker ge perspektiv på samhällsfrågor som jag anser viktiga och jag har tidigare skrivit om min syn på nationalism och om varför jag absolut inte är ”stolt svensk”. I korthet handlar det om att jag inte har gjort något särskilt för att förtjäna känslan att vara stolt över ”mitt land” och ”min kultur”, jag råkade ju bara födas här. Jag har också svårt att se vilka karakteristika det är som alla vi som bor i det här landet har gemensamt och att våra intressen som politiskt oberoende skulle vara viktigare än gemenskap och solidaritet exempelvis. Det blir så bakvänt om man utgår från land som bas till ens identitet, det finns mycket annat jag anser viktigare och andra kollektiv jag känner mig mer hemma i än det ”svenska” (vad det nu innebär).

Jag kan istället känna mig stolt över att jag får engagera mig i de sammanhang jag gör och vad vi åstadkommer tillsammans, jag kan känna mig stolt över att vara en del av min familj och ibland till och med när jag ser vad mina vänner eller kollegor gör. Men att vara stolt över ett land? Nej, det finns liksom inte i mig. Jag känner tvärtom faktiskt, att nationalismen och nationalstaterna som fenomen i stor utsträckning är ett förlegat system som frammanar förlegade värden och motsättningar mellan människor och stater.

Och för mig så finns det få saker som förkroppsligar nationalismen så mycket som kungaparet och det faktum att Sverige fortfarande är en monarki. Jag kan bli så upprörd när jag tänker på det bara: att vissa personer i vårt samhälle föds in i en kungafamilj till vilken vi som utgör det svenska folket ska betala en viss summa för att täcka deras levnadskostnader. Apanaget, som det heter när kungafamiljen får pengar, uppgår i dagsläget 139 miljoner kronor per år och det behöver inte redovisas på något särskilt sätt, kungen bestämmer själv hur de pengarna ska användas. Utöver detta får kungafamiljen bo i slotten, som förvaltas av staten. Hör ni hur det låter? Det är ju helt sjukt!

Så nej, jag tänker inte fira den 6e juni, varken som vår nationaldag eller genom att vifta med flaggor till kungaparet. Det enda som glädjer mig med dagen är firandet av stadens nya medborgare. Under 2017, som är de senaste siffrorna jag kan hitta, fick 750 personer i Borlänge svenskt medborgarskap. Och även om medborgarskapet är en produkt av systemet av nationalstater, som för mig är ett förlegat sätt att dela upp världen och människor, så ser jag att det är verkligheten vi lever i. När världen är uppdelad så är medborgarskapet så viktigt och det glädjer mig verkligen då att människor får stanna i Sverige och i Borlänge. Så det ska jag skänka en glad tanke till den 6e juni när jag äter mina jordgubbar och hissar en mental världsflagga i mitt huvud.

Angelica Andersson

Tipsa oss!

Har du något du vill berätta eller kanske fångat något intressant på bild?

Skicka tips

Tipsa oss!

Har du något du vill berätta eller kanske fångat något intressant på bild?

Skicka tips
Annons