Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fri som Lennart Geijer

/

“I framtiden skall fängelsestraff bli något mycket ovanligt i Sverige. Det är inte mänskligt att beröva folk friheten”. Dessa ord uttalades av justitieminister Lennart Geijer i en intervju för Aftonbladet i februari 1975 och kan väl sägas vara mycket betecknande såväl för Geijer som för tiden då de uttalades.

Annons

Om denne – i dag lite bortglömde – och kanske mest med den så kallade Geijer-affären förknippade, socialdemokratiske justitieminister har statsvetarprofessorn Ulf Bjereld – ofta betecknad med ”s-märkt” – nyligen kommit ut med en biografi, Och jag är fri - Lennart Geijer och hans tid. Tonvikten har helt naturligt lagts på Lennart Geijers tio år i regeringen, 1966-1976 och den stora samhällsomdaning som skedde i Sverige under dessa år, de avslutande åren av socialdemokratins ”skördetid” fram till förlustvalet 1976.

Lennart Geijers liv kom att omspänna större delen av 1900-talet, han föddes 1909 och avled 1999. Han växte upp i en familj med påtagligt borgerlig bakgrund, hans far var en högre posttjänsteman, och det räknades släktskap med den hyllade nationalskalden Erik Gustaf G.

Lennart Geijer var tidigt radikal i en mer borgerlig mening, motsatte sig alla slags förbud och allt som inskränkte individens frihet och rätt att välja sin egen livsväg. Under studieåren i Lund i slutet av 20- talet, början av 30-talet med medlemskap i Clarté och kontakter med den tidens Lundaradikaler, inte minst Tage Erlander, växlade Geijers radikalism över i en mer uttalat socialistisk riktning. Han kom sedan att välja bort en mer traditionell juristkarriär som domare eller advokat och valde i stället under många år att verka först inom hyresgäströrelsen och sedan inom fackföreningsrörelsen som chefsjurist, först i Sif (Svenska industritjänstemannaförbundet) och senare inom TCO. Han processade i många år vid Arbetsdomstolen och drev engagerat frågor om löntagarnas rättigheter och inflytande i arbetslivet. Geijer var en tidig förespråkare för ett avskaffande av arbetstagarens rätt att fritt anställa och avskeda arbetskraften och att leda och fördela arbetet, något som kom att förändras i grunden först under 1970-talet (striden om den s.k. § 32). Lennart Geijer hann även med att avlägga doktorsexamen i juridik under det sena femtiotalet och en beskrivning av honom från denna tid talade om ”Den litet reserverade och ämbetsmannakorrekte juristen med norra Europas rakaste sidbena” (!) .

Redan i slutet av femtiotalet talade statsrådet Ulla Lindström för att Geijer borde får plats i regeringen, något som också tidigt stöddes av Olof Palme. Statsministern, Tage Erlander, var mer tveksam men Geijer kom in i regeringen under Erlanders sista tid, först 1966 som konsultativt statsråd och från 1970 som justitieminister i Palmes första ministär.

Geijer engagerade sig redan tidigt i livet mot fängelsestraffet, redan som tingsnotarie i början av 30-talet. Det finns i den frågan en klar socialdemokratisk linje under lång tid. Den socialdemokratiske justitieministern Karl Schlyter, uttalade redan på 30-talet en kriminalpolitisk slogan ”Töm fängelserna” vilken Geijer under tiden i regeringen kom att omformulera till det än radikalare och kontroversiella ”Riv fängelserna”. I dessa delar kom Geijer att bli hårt kritiserad och ifrågasatt. Under den tid som sedan följde, det senare 1900-talet och in i vår tid, har dessa idéer, konfronterade med en alltmer utvecklad och tilltagande brottslighet kommit att framstå som om än välvilliga och goda som påtagligt naiva och verklighetsfrämmande. Av betydligt större framtida värde blev de helt avgörande reformerna inom arbetsrättens område, till exempel LAS, som kom till under 70-talets första hälft.

Bättre än som kriminalpolitisk reformator lyckades Lennart Geijer hantera några mycket uppmärksammade händelser under tidigt 70-tal, flygplanskapningen på Bulltofta 1972 och terroristernas sprängning av Västtyska ambassaden 1975. Vid dessa båda händelseförlopp framstod Lennart Geijer som en mycket skicklig, lugn och klok förhandlare, utan vars insatser dessa båda skakande händelser hade kunnat få än värre konsekvenser.

Bjerelds skildring tar inte bara upp Geijers liv och karriär utan lyfter förtjänstfullt fram ett antal skeenden och händelser under 1970-talet som då var mycket aktuella och omdebatterade men som nu i tidens spegel känns avlägsna och bleknade, bland annat IB-affären, sjukhusspionen i Göteborg, angreppet mot Västtyska ambassaden 1975, Pomperipossadebatten våren 1976 och dåvarande rikspolischefens famösa PM till Olof Palme i valrörelsen 1976 som innehöll skvaller om Geijers påstådda förbindelser med prostituerade och senare kom att ge upphov till den s.k. Geijeraffären.

Bjereld skildrar Geijer med en påtaglig sympati och värme. Någon annan, särskilt någon med andra politiska preferenser, hade naturligtvis kunnat förmedla en betydligt mer negativ bild av Lennart Geijer och de avtryck han gjort i tiden men ändå känns Bjerelds biografi vederhäftig och skriven med en klart vetenskaplig ambition.

Och till slut– det står nog helt klart i dag – ingenting finns som bevisar att Lennart Geijer skulle ha sprungit hos prostituerade och utgjort någon slags säkerhetsrisk.

Mer läsning

Annons