Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Genialt skrivet om krigsslutet

/

Yvonne Hirdman har skrivit en genial skildring över de sista dagarna av andra världskriget. Hennes berättelse blandar krigsnyheter med det ständigt pågående ”normala” livet vilke ger en omedelbar ögonblickskänsla.

Annons

Det skrivs hela tiden böcker: biografier, faktasamlingar och så kallade historiska, som ur olika vinklar försöker ge en bild av tiden kring andra världskriget. Dessutom finns de skönlitterära skildringarna. Dels återutgivningen av böcker som skrevs före, under och direkt efter, dels de berättelser som nu i efterhand berättas av överlevarnas och förövarnas barn och barnbarn. För en människa som idag ska försöka bilda sig en uppfattning om varför det som hände hände kan det vara svårt att orientera sig i djungeln av skrivet material.

Själv har jag hittills föredragit de skönlitterära skildringar som skrevs innan allt bröt ut framför de förnumsiga tolkningar som skrivits efteråt med ”facit” i hand och som ofta rätt skrupellöst dömer ut de samtida människorna för sin underlåtenhet att handla.

Men nu har jag läst något som närmast kan kallas genialt. Yvonne Hirdman har i sin nya bok, ”Lent kändes regnets fall mot min hand medan barnen brann i Berlin”, plöjt igenom alla Dagens Nyheter från den 1:a april 1945 tills fredsavtalen blev undertecknade och segern officiellt deklamerades den 9:e maj. Men inte nog med det, hon har placerat sin mamma – den röda grevinnan – vid köksbordet över tidningarna. Och som den människa hon blir med dotterns/författarens ögon läser hon förstås inte bara krigsreportagen utan även Namn&Nytt och frågespalterna. För mig som läsare swischar det till och jag hamnar bakom axeln på henne som läser. Likt henne indigneras jag över hur Erlander avfärdar kvinnors behov av en mer human abortlagstiftning och hur signaturen Helena konsekvent anser att alla familjelivets problem kan lastas på ogina, inte tillräckligt glada och inspirerande fruar. I matspalterna får hon råd om hur hon ska hushålla med ransoneringskorten och laga mat i timmavis för att glädja familjen. Och känner hon sig nere kan hon alltid gå på modevisningar som anordnas till stöd för Norges ockuperade folk.

Fru Hirdman, som lusläser reportagen, som ser det förkrigiska Unter den Linden framför sig, som minns hur det var medan restaurangerna var öppna och mängder av människor flanerade där om kvällarna, för henne är det gastkramande att läsa om hur det bombas. Hon tänker på de vänner som förhoppningsvis fortfarande är i livet och kan inte annat än hoppas. Hon kramar näsduken i handen och önskar död åt Hitler men förstår inte varför det tar så lång tid för de engelska och amerikanska arméerna att tränga fram mot Berlin. De möter ju inte på långa vägar lika hårt motstånd som den sovjetiska armén. Ändå rör den sig snabbare.

Författarens sätt att läsa tidningsläggen, att blanda krigsnyheterna med det ständigt pågående ”normala” livet ger en omedelbar ögonblickskänsla. Den förmedlar samtidigt med de feta rubrikerna även mångas oförmåga att ta till sig allt som hände, ett visst avståndstagande, som att de höll sig från att drabbas av nyheternas innehåll. Alla kunde inte, som författarens mor, med hjärtat i halsgropen följa händelseutvecklingen dag för dag. Men Hirdman visar också att DN:s läsare hölls ifrån att bli alltför engagerade. Redaktionen vill inte göra ont värre. När röda armén befriat Auschwitz vågade inte DN visa några bilder, det kunde väcka alltför mycken anstöt. Fru Hirdman fick göra sig egna, inre bilder, och det gjorde hon och klarade sedan inte av att läsa receptspalten. Inte heller att laga någon middag.

Jag säger det igen, Hirdmans sätt att öppna historien för oss är genialt!

LÄS MER KULTUR

Mer läsning

Annons