Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad vore feminismen utan Ebba Witt Brattström?

/

Stolt, stöddig, stridbar, spränglärd – vem – Ebba Witt Brattström förstås. Vad vore feminismen utan henne? Jag läser hennes nya bok Kulturkvinnan och andra texter – de skimrar som pärlor på en tråd.

Annons

Ebba Witt Brattström är inte någon Trumpetfeminist som så många andra är i dag, folk som bekänner sig till feminismen och skriker högt för att skaffa sig själva braskande rubriker. Ebba Witt Brattström bottnar i sin feministiska övertygelse och därför blir hon också så trovärdig.

Ebba Witt Brattström, litteraturvetare, professor och feminist. Hon disputerade på en avhandling om Moa Martinsson 1988 (Skrift och drift i trettiotalet). Hennes avhandling gav en helt ny bild av Moa Martinssons författarskap. Århundradets kärlekskrig heter hennes senaste bok, den utgick från hennes eget liv och från hennes äktenskap med Horace Engdahl.

Som Pärlor på en tråd är texterna i Kulturkvinnan, de tar fram olika kvinnor som alla haft betydelse för feminismens utveckling Elena Ferrante, Selma Lagerlöf, Sofi Oksanen, Herta Müller, Edit Södergran och två kapitel handlar om Moa Martinsson. Trots att Ebba Witt Brattström skrivit så mycket om henne tidigare så finns det fortfarande guldkorn att läsa och hitta.

Jag vill förklara uttrycket pärlor på en tråd, det var Moa Martinssons förlagsredaktör som sa det till mig en gång om Moas texter som hon lämnade till honom. Jag sökte upp honom efter att ha gjort en intervju med Ivar Lo Johansson, han påstod att Moa inte hade skrivit sina böcker själv. Men det var så talet gick bland arbetarförfattarna Artur Lundkvist, Ivar Lo Johansson, Eyvind Johnson, Jan Fridegård med flera. Alla gästade Moa och Harry Martinsson i hennes torp och åt och drack vid hennes bord i Ösmo. Hon försökte göra sin röst hörd, tala om kvinnorna, ingen lyssnade, i stället började talet gå att Harry Martinsson var en toffelhjälte. Är det att undra på att man blir upprörd – förbannad!

Och som Ebba Witt Brattström skriver i sitt kapitel om Moa: Du var för kaxig,en stolt kvinna, så långt från deras kvinnoideal man kunde komma. UNDERLIVSBLÖDNINGAR, fräste du när de diktade om kvinnorna: ”slå ut ert blonda hår/gå nakna som huldror in i byn/skänk ut av era kroppars vällust” (Artur Lundkvist). Moa, Moa, hade du inte fattat att det mest förbjudna en kvinna kan göra är att kritisera männens kvinnoförakt? Fråga mig. Dessutom var du fjorton år äldre än Harry, ingen huldra precis. Snart började grabbarna förtala dig Moa. Harry var toffelhjälteaktigt osjälvständig, hette det. Sitta där på bondvischan och vara skrivande par när en kulturman bör gå krogrunda i stan, rädda sig undan Moa constrictor som Harry kallade dig när han fyllnade till.

Men det fanns för Moa ett liv efter Harry, hennes böcker gjorde succé och själv åkte hon genom land och rike och höll föredrag och kvinnorna – och männen med föresten, kom i stora skaror och satt och lyssnade till hennes berättelser, hon hade en pakt med sina läsarna. Hon var så fint klädd, snitsig – jag vet, både min mamma och min Moster Greta satt där och lyssnade på henne och blev inspirerade.

Mor gifter sig, Moas debutbok, är inte någon lyckosaga. Bara titeln visar ju att allt inte stod rätt till. Det fanns två Mor för barnet Mia, en mor som var gravid och som tappade orken, hela livet blev slarvigt, smutsigt, lusigt. Och så den andra Mor som tog tag i saker och ting, skaffade vita gardiner, hämtade in alkottar och satte på spiselkransen och skapade ett hem för sig och Mia.

Moa Martinssons skildringar av sin hårda barndom är helt olika dagens barndomsskildringar, de är inte bittra eller hatfyllda. Hos Moa finns kärleken, förståelsen, försoningen och glädjen framför allt – mitt i det tragiska lyser glädjen. Mor gifter sig är också en av 1900-talets mest lästa svenska böcker. Det är en Händelse för oss kvinnor när Ebba Witt Brattström ger ut en bok.

Kulturkvinnan har härliga texter, vartenda kapitel är superviktigt! Jag blir modig, upprymd, glad. Systrar, kvinnokampen lever!

LÄS MER KULTUR

Mer läsning

Annons