Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Därför bojkottar DD Millennium 4

/
  • Vilken bok är viktigast? Ja, inte är det Millennium 4.

Annons

PR- och mediecirkusen är i full gång gällande David Lagercrantz och Millennium 4. Det basuneras ut som "årets boksläpp" av Norstedts förlag som också har infört sekretessavtal när journalister skall intervjua författaren. Det bestod av ett flera sidor långt dokument med ett flertal paragrafer. Allra först slogs det fast att reportern inte fick yppa någonting från intervjun innan ett visst datum.

Expressen, Sydsvenskan och Politiken bojkottar intervjuer med David Lagercrantz med hänvisning till förlagets krav på sekretess. Det gör också Dala-Demokraten. Vi kommer varken att intervjua författaren eller recensera Millennium 4.

Debatten har varit i gång länge om det är moraliskt rätt att låta en annan författare "ta över" Stieg Larssons karaktärer Lisbet Salander och Mikael Blomqvist och skriva nya intrikata deckare.

Stieg Larssons barndomsvänner och sambo sedan 30 år anser inte det. Men det tar inte förlaget någon hänsyn till. Norstedts ägs ännu av Kooperativa Förbundet, KF, men är till salu. Det verkar redan som förlagsjätten sålt sin själ till mammon. Pengarna har blivit ett självändamål i fallet med Stieg Larsson och hans Millenniumserie.

I Norstedts höstkatalog är det framför allt underhållningsvåldet som lyfts fram på de första fyra sidorna. Efter Millennium 4 flaggas det för ytterligare fem deckare med ond, bråd, död på menyn. Det är alltifrån en mamma som käkar upp sitt barn under påverkan av "kannibaldrog" till en skräckroman på en Finlandsfärja.

Ok, det finns även en omfattande seriös utgivning. Det har alltid handlat om en balansgång mellan underhållning och mer seriös litteratur men ingen kan i dag förneka att vindkantringen mot det spektakulära underhållningsvåldet är total även i bokbranschen. När sedan den alltmer krisande mediebranschen slår följe med en bokbransch som också börjat vackla, då uppstår den här typen av spekulativa och smått bisarra situationer.

Vad Stieg Larsson hade ansett vet ingen. Däremot vet vi att han var en mycket övertygad socialist, antirasist och grundare av Tidningen Expo. Det nämns inte alls lika ofta som att han var feminist. Stieg Larsson hade nog som den socialist han var brottats med kluvna känslor inför den oerhörda kapitalisering som skett av Millenniumserien.

Å ena sidan var den privatekonomiska situationen tryggad för all framtid. Dessutom hade han nog med glädje betalat tillbaka en stor summa via skatten och därmed bidragit mer till välfärdssamhället.

Dessutom skulle säkerligen mycket mer av pengarna återinvesteras i kampen mot rasismen, nazismen och det främlings- och flyktingfientliga Sverigedemokraterna. Om Stieg Larsson skulle återuppstå 2015 hade han vaknat upp i en mardröm. Sverigedemokraterna, med sina bruna rötter, är i full färd att normaliseras. Den delen ser delar av medierna till, inte minst sociala ryktesmedia.

Samma dag som Millennium 4 kom till DD:s redaktion öppnade jag ett annat bokpaket. Det var en bok som handlade om något helt annat. Här berättar 600 kommunpolitiker om varför de tagit samhällsansvar och hur det gick till när den moderna demokratin växte fram i Sverige.

Här kan du läsa om lant- och grovarbetaren Helge Nilsson som varit fackligt och politiskt aktiv. Varför blev han politiker i sin kommun? Jo, han tyckte att det inte bara skulle vara höginkomsttagare och lärda personer i nämnder och styrelser. Även vanliga arbetare och låginkomsttagare skulle ha en röst i församlingen. Han tog sina uppdrag utifrån en önskan att företräda sina arbetskamrater. Han gjorde det utan ersättning.

Det var sådana som Helge Nilsson som byggde landet genom att folkbilda sig och sina arbetskamrater. Många i den äldre generationen erövrade litteraturen, konsten och förstod att kulturen var viktig i samhällsbygget.

"Folkhemmets sociala ingenjörer – erfarenheter av att vara kommunpolitiker" borde vara en kioskvältare – inte Millennium 4. Tänk om kulturjournalistiken kunde ägna sig åt viktigare ting än att "promota" kommersiell masskultur, exempelvis betydelsen av aktiva kommunpolitiker för att demokratin ska fungera. Tänk om fler människor blev medvetna om vad som i praktiken skett med vårt samhälle när privatiseringarna slagit igenom på bred front.

Vår demokrati bygger nämligen på att folk engagerar sig i politiska partier och föreningslivet. När privata företag tar över stora delar av välfärden behövs heller inte lika många demokratiskt valda politiker.

Vi blir alla alltmer passiva åskådare. Samhällsmedborgaren förvandlad till kund och konsument. Alla tänker framför allt på sig själva – inte vad som är bäst för samhället. "Folkhemmets sociala ingenjörer" av Jan Fredriksson kommer DD att uppmärksamma stort på kultursidorna framöver. Det lovar jag.

Mer läsning

Annons