Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den stora gruvstrejken skakade om

/
  • Gruvarbetare i Kiruna strejkade för att få igenom sina krav. Strejken fick stor uppmärksamhet i massmedia. Foto: PRESSENS BILD
  • Sara Lidman, 1923-2004. Foto: OLLE LINDEBORG

Annons

Utgiven av Glänta produktion

Jag befann mig på plats vid en historisk händelse som kom att på ett djupgående sätt kom att förändra Sveriges arbetsliv. Jag satt i sporthallen i Kiruna sent i december 1969. Jag satt med några träningskamrater och väntade på att vi skulle gå in och träna. Plötsligt väller det inte massor av människor. Och TV var där! Tänk att Sveriges Television filmade här i Kiruna och i vår sporthall. Jag förstod inte riktigt vad det handlade om. Det enda som fanns i mitt huvud då var idrott.

Senare samma kväll var det någon som berättade att Elof Luspa, en gruvarbetare hade hyrt A-hallen för egna pengar, hela 500 kr, för att hålla ett strejkmöte. Det var mycket betydelsefullt kom jag att förstå senare. Mitt i en omvälvande historisk händelse satt jag där och förstod ingenting. Plötsligt höjde 4 800 gruvarbetare sin röst och satte ned foten.

Gruvstrejkens betydelse för svenskt arbetsliv och politik kan inte överskattas. Gruvarbetarna slogs för sitt människovärde och denna kamp kom att få stort stöd bland arbetare i landet och utomlands. Det fanns sprickor i folkhemmet som behövdes täta. Och vi såg under 70-talet många viktiga strejker, som städerskestrejken i bland annat Borlänge 1974-75 och skogsarbetarstrejken 1975. Mot bakgrund av dessa uppror kom svensk arbetsmarknad att reformeras på ett betydande sätt. Sverige vaknade lite yrvaket upp och här visade en grupp att vi inte levde i bästa av alla världar.

Året innan den stora strejken hade Sara Lidman (text) och Odd Uhrbom (foto) kommit ut med boken Gruva, där man tydligt kunde se hur illa arbetsförhållandena var i Malmfältens gruvor. Denna bok minner om en annan klassisk gruvarbetarskildring, nämligen Emile Zolas storverk Germinal – den stora gruvstrejken, från 1885. Den beskriver också nästan ofattbara arbetsförhållanden, där arbetarna får betala ett högt pris för några få ören.

Ingela Johansson uppmärksammar nu strejken i Malmfälten i sin bok ”Strejkkonsten”. Det finns en hel del skrifter och annat material, som filmer kring strejken. Johansson väljer att fokusera på hur kulturarbetarna mottog detta uppror och upprop. Hon visar med ett mycket digert material hur kulturarbetare ställer sig bakom denna strejk. Denna strejk kom att på många sätt att radikalisera kulturlivet. Strejkkonsten grundar sig på samtal, artiklar, radio- och teveutsändningar med ett stort antal kulturarbetare men också med de berörda gruvarbetarna. Hon visar hur detta kom att påverka samhällets kulturella dimensioner, alltså inte bara arbetslivet.

Det var en så kallad vild strejk vilket innebar att man inte fick något stöd av Gruvarbetarförbundet och därmed heller ingen strejkersättning. Och det lackade mot jul! Strejkkommittén som snabbt hade bildats gick ut med upprop som genljöd i hela Sverige, men också utomlands. Insamlingskampanjen fick ett mycket gott resultat. Pengar flöt in och än idag har gruvarbetarna i norr en fond som bygger på dessa insamlade medel.

Demonstrationer till stöd för strejken hölls i bland annat Stockholm. Där bland andra Sara Lidman talade. Och en av arrangörerna för denna demonstration var, hör och häpna, Centerns ungdomsförbund. En tusenmannakommitté bildades i solidaritetens namn. Här fanns sådana undertecknare som Vilhelm Moberg, P C Jersild, Fred Åkerström, Per Wahlöö. Olof Lagercrantz skrev i Dagens Nyheter att strejken bryter ett tystnadslöfte. De fria teatergrupperna Narren, Fria proteatern och NJA-gruppen satte upp pjäser och uppförde sånger om strejken. Man uppförde pjäser och kabaréer i Malmfälten.

Och det var inte endast pengar som kom in. En del konstnärer skänkte verk. Tanken var att gruvarbetarna kunde sälja dessa konstverk för att få in likvida medel. Bland annat skänkte Peter Dahl och Bengt Lindström verk till de strejkande. Man fick in 10 520 kronor vid en auktion, en försvarlig summa på den tiden. Men många verk kom aldrig att säljas och är fortfarande i ägo av gruvarbetarna, bland annat Albin Amelin litografi kallad Gruvolycka. Gällivare museum förvaltar nu dessa verk.

På det kulturella området talade man nu i termer av kamp, en kulturkamp som rörde sig över fält som teater, bild, film och musik. Institutioner som Moderna Museet kom härmed att förändras. Denna institution organiserade en stor utställning med revy, underhållning, försäljning av konst med mera. Man bjöd in 1000 personer som skulle betala dyra entrébiljetter. Överskottet skänktes till de strejkande.

Lars Westman och Lena Ewert gjorde en film: Kamrater, motståndet är välorganiserad. I redigeringen ingick medlemmar ur strejkkommittén.

Johanssons bok är en fullödig sammanställning av ett stort material, så stort att man nästan tappar andan. Men det blir lite för mycket av arkiv, där materialet dessutom har en tendens att ligga lite osorterat. Materialet finns där, men sammanställaren själv underlåter allt som oftast att träda fram. Texten skulle nog ha mått bra av att författaren själv visat sig och lagt det stora materialet till rätta.

Det blev lite rumphugget vad det gäller träningen den kvällen, för jag hade lagkamrater som var direkt påverkade av gruvstrejken, bland andra Ture Rantatalos son som ingick i laget. Ture var ordförande för strejkkommittén. Vi lade undan bollen och satt i stället och pratade om det som höll på att hända. Efter strejken var stämningen i Kiruna annorlunda. Gruvarbetarna hade satt sig själva på kartan och kunde nu gå med uppburet huvud.

Fotnot: Artikelförfattaren är till vardags universitetslektor i sociologi vid Högskolan Dalarna.



Plötsligt höjde 4800 gruvarbetare sin röst och satte ned foten.

Lars-Erik Alkvist

Mer läsning

Annons