Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett omskakande reportage av Elin Jönsson

Annons


Konsten att dölja en massaker
Elin Jönsson
Ersatz/Reportage

En av vår tids värsta massakrer ägde rum i Uzbekistan den 13 maj 2005 då tungt beväpnade regeringstrupper besinningslöst sköt mot demonstranter i Andizjan i Ferganadalen.

Bakgrunden till attacken var att några grupper natten innan tagit sig in i en militärförläggning, beväpnat sig och stormat stadens fängelse för att frita 527 fångar. De intog administrationsbyggnaden i stadens centrum, tog 20 personer som gisslan och ställde krav på en rättvis rättegång av de fritagna, de så kallade akramisterna.

Rörelsen bestod av en grupp företagare som på islamistisk grund ägnat sig åt att ge anställda humanitära villkor, vilket att den sittande regimen ansågs vara en subversiv handling.

Dagen efter strömmade massor av människor till Baburtorget i stadens centrum för att demonstrera sitt missnöje mot den sittande regeringens politik, mot arbetslöshet, fattigdom och rättsövergrepp. Totalt fanns närmare 10 000 människor på torget, huvudsakligen kvinnor och barn.

Ett rykte spreds att Uzbekistans hårdföre president Karimov skulle komma till staden för att lyssna till demonstranterna, men i stället satte presidenten in trupper och beordrade eld mot deltagarna i demonstrationen.

Hur många som egentligen dödades till följd av militärens brutala angrepp på den i stort sett obeväpnade människomassan är oklart – någonstans mellan 500 till 2000 personer tros ha blivit offer för polisens och militärens våld.

Elin Jönsson, frilansjournalist, fanns vid tillfället på plats i huvudstaden Tasjkent och lyckades som enda svenska journalist i området i radio och tv rapportera om händelserna i Andizjan, med hjälp av journalistkollegor på plats och människorättsaktivister.

"Konsten att dölja en massaker" (Etsatz) handlar om denna laddade situation och vad som hände efter massakern. För att förstå utvecklingen i Andizjan visar Elin Jönsson på president Karimovs rädsla för spridningseffekten av revolutionerna i Georgien och Ukraina. Utvecklingen i dessa forna sovjetstater inledde en period av ökad repression i Uzbekistan, ett förtryck som stegrades ytterligare i samband med den så kallade Tulpanrevolutionen i grannlandet Kirgizistan 2005.

Den redan tidigare hårt censurerade pressen belades med munkavle och under ytan sjöd missnöjet bland de många arbetslösa och människor som trots landets rikedom lever långt under existensminimum.

Elin Jönsson ger en initierad belysning av mediaklimatet i det närmast klaustrofobiska Uzbekistan, som under och efter händelserna 13 maj gör det omöjligt att fungera som kritisk och oberoende journalist. Journalister förföljs och fängslas, deras nyhetssajter och hemsidor släcks och all information utifrån omöjliggörs, då nyheter från väst och från oberoende ryska källor förbjuds.

Uzbekistaner kan inte längre titta på rysk TV eller lyssna på rysk radio, för att på detta sätt bli informerade om situationen i det egna landet. Istället beordrar regimen TV att sända uzbekistanska nöjesprogram dygnet runt. Utländska journalister måste arbeta under jorden för att alls nå kontakt med omvärlden och för att undgå polisen.

Bokens stora behållning är att man så in i detalj kan följa en frilansjournalists arbete i en tillspetsad situation. Motstridiga uppgifter sprids; från regeringshåll kommer medveten desinformation. Ryktesspridningen är lika förvirrande som enorm; journalister fängslas när de försöker få kontakt med människor som varit åsyna vittnen till massakern.

Men varje avslöjande av missförhållanden och otillåten journalistisk verksamhet innebär enorma risker. De som träder fram, trots väntande repressalier, är undantagslöst människorättsaktivister och dissidenter som visar prov på ofattbart mod.

Med något som närmast liknar dödsförakt beger sig Elin Jönsson till den av regeringstrupper och inhemsk milis dominerade Andizjan en vecka efter massakern. Hon möter en stad där människor kommenderats att leva som vanligt men där sorg och skräck finns latent under den till synes lugna ytan. När hon lämnar staden har Elin Jönsson gömt sina kassetter och minneskort i sina omfångsrika dreadlocks för att för att kunna smuggla sitt material genom vägspärrar och polisvisitationer, vilket faktiskt lyckas.

Många frågor blir dock inte besvarade. Vilka de s. k. akramisterna egentligen är får vi faktiskt inte veta, kanske mest beroende på att det inte finns något givet svar. Att de inte är militanta islamister vars mål är en muslimsk stat står klart. Än mer oförklarligt är det att regimen Karimov faktiskt sitter kvar än idag, trots alla graverande avslöjande som läckt ut både i Uzbekistan och i omvärlden om vad som faktiskt skedde 13 maj 2005.

"Konsten att dölja en massaker" är en lysande journalistisk bragd och samtidigt ett upprörande dokument om motstånd och kamp för mänskliga rättigheter i en av världens mest skoningslösa diktaturer.

Lena S. Karlsson

Mer läsning

Annons