Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Horndalsrevyn firar 30 år med jubileumsbok

/

Annons


Revyer är lika med lättsam underhållning. En del rynkar på näsan åt fenomenet. Andra skrattar sig fördärvade. Buskis eller inte. Det avgör betraktaren. En god revyföreställning bör ha lokal anknytning men ändå vara allmängiltig. Den kan med fördel häckla samtidens alla olika markörer.
Lokalrevyerna är också en frukt av folkrörelsernas framväxt på 1900-talet. Då ökade intresset för teater och revy. Människor ville själva stå på scen. Det bildades amatörteatrar runt om i landet.
Folkets hus och Folkets park var på 50-talet ytterst nära att korsbefrukta folklig bred underhållning med vad som kan kallas finkultur. På dessa scener trängdes dansorkestrar, knivkastare med operettartister. Men arbetarrörelsens kulturmänniskor fnyste åt den lättviktiga underhållningen och något väsentligt gick förlorat.
I begynnelsen härskade borgerligt kultur- och bildningsideal. Arbetarrörelsens egna kulturpolitiska företrädare föll i samma farstu. Här uppstod ett gigantiskt problem som vi än i dag inte har kunnat råda bot mot. Den offentligt finansierade kulturen, med alla sina nationella och regionala institutioner, har en publik som framför allt hör hemma i över- och medelklassen. Den stora klyftan handlar inte om ideologi utan mellan kultureliten och breda samhällsgrupper.
Min egen första kontakt med livs levande teater var Ludvikarevyn på 1970-talet. Vilken magi, tyckte jag som liten grabb. På scenen stod Lennart Eriksson och Bertil Danielsson. Dessutom hade vi ju Hasse och Casinorevyn.
Allt detta kommer över mig när jag läser och bläddar i jubileumsboken om Horndalsrevyn. Den är sannerligen en seglivad företeelse. På 1940-talet fanns det två amatörteatergrupper i lilla Horndal. Den ena spelade ”lättare” underhållning i Folkets hus och den andra höll till i IOGT-lokalen. 1949 gick man samman. Grupperna bildade Horndals revy-amatörer, Horndalsrevyn. Föreställningarna avlöste varandra under mer än ett decennium. Därefter blev det ett uppehåll till 1978. Men sedan dess har det spelats revyer i 30 år utan avbrott. Horndalsrevyn fick i fjol utmärkelsen Årets landsbygdsinsats. Revyamatörerna har spelat en stor roll för både orten och Avesta kommun. Åtskilliga människor har deltagit i arbetet. Då och då har revyn uppmärksammats runt om i Sverige.
Boken innehåller mängder av personliga reflektioner och berättelser. Bildmaterialet är omfattande. En del personer är mer tongivande än andra. Journalisten och textförfattaren Åke Strömmer omnämns med värme på flera ställen i boken. Han hade stor betydelse för Horndalsrevyn under lång tid. Mannen som alltid tycktes vara i direktsändning.
Jag tror inte att folk riktigt förstår hur mycket arbete som ligger bakom en revy- eller teateruppsättning. Att människor på sin fritid kan avsätta så mycket tid till repetitioner är inte annat än imponerande. En tanke går också till alla anhöriga och vänner som står ut att leva med dessa djupt besjälade entusiaster.
Men kommer revyerna att överleva? Jag vill inte spekulera men i vårt medieöversvämmade landskap är konkurrensen ytterst hård.
Hur som helst; denna dokumentation av en lokal revytradition blir förmodligen årets julklapp i Horndal med omnejd.
ULF LUNDÉN

Mer läsning

Annons