Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kapitalet och den nya underklassen

/
  • Tiggare – en
  • Den nya underklassen får hålla till godo med lågbetalda jobb, svarta kneg och osäkra anställningar.
  • Artikelförfattaren Kristian Lundberg.

Författaren Kristian Lundberg skriver om den nya globala underklassen (prekariatet, i botten återfinns hemlösa och tiggare. Det är kapitalets stora seger, den totala söndringen av arbetarklassen.

Annons

Det är i slutet av november, början av december. Nätterna blir allt kallare. Vi rör oss omkring nollpunkten. Ibland, tidigt tidigt om morgonen finns det en tunn hinna is över vattenpölarna. I den vackra och stora Pildammsparken, som ligger bara en kort promenad ifrån där jag bor så har ett nytt temporärt sovläger byggts upp. Plankor. Presenningar. En eldstad. I träden hänger det plastpåsar med mat.

En grupp människor har byggt sitt läger i skydd av avlövade träd och kala buskar. Det går att se de här hemlösa männen som bottenskiktet i en grupp som vi allt oftare benämner med begreppet "Prekariatet" Ett inledande citat från en intervju med ekonomiprofessorn Guy Standing kan belysa en del av vad som menas med prekariat. Han menar bland annat att det handlar om "Den gamla arbetarklassens barn, vars föräldrar hade jobb och en yrkesidentitet, men som själva inte tar sig in på arbetsmarknaden och vars frustration får dem att rösta på högerpopulistiska partier. Och migranterna, som ofta har de sämsta arbetsförhållandena och får bära skulden för problemen." (SDS 12/1 2014)

Guy Standing är utvecklingsekonom. I hans bok "Prekariatet" - som nu finns utgiven på svenska - får vi en värdefull ingång till detta relativt nyetablerade begrepp. "Prekariatet" är inte den första boken i ämnet. Det är däremot den mest komplexa.

Standing menar att vi nu har en helt ny samhällsklass. Det handlar om en växande skara människor som tvingas underkasta sig osäkra anställningsvillkor, grupper som tvingas stå ut med kortvariga och dåligt betalda arbeten. De blir ofrivilliga brickor på en osäker arbetsmarknad där flexibilitet och anpassningsvilja hos arbetstagaren har upphöjts till en informell lag. Det finns numera ett outtalat krav om konstant flexibilitet och tillgänglighet, en rörlighet som i själva verket är en total osäkerhet. Kapitalet kräver, prekariatet verkställer. En intressant slutsats som Standing presenterar i sin forskning är att arbetslivets fortlöpande fragmentarisering gör det svårt för den här klassen att förbättra sina villkor på arbetarklassens traditionella vis, det vill säga genom klassmedveten solidaritet och politisk pragmatism.

Det är kapitalets stora seger, den totala söndringen av arbetarklassen. Klassresan som en gång var kollektiv är nu transformerad till en individ som marscherar på stället och ingenstans kommer. I intervjun förklarar sig Standing vidare: "Prekariatet är en framväxande klass som håller på att förlora allt fler grundläggande rättigheter. Men det är en klass som krigar med sig själv och vars delar har olika agendor" (SDS 12/1 2014)

Det finns idag alltså helt ny klass av mer eller mindre egendomslösa. Det är en grupp som arbetar inom serviceyrken, inom städ, inom avreglerad sjukvård, som tidningsbud, okvalificerade arbeten med en minimilön. Det är också grupper av människor som har två, tre arbeten på samma gång - just på grund av att kombinationen låg lön och osäker tilldelning av timmar kräver det.

Det här blir grunden för en ny form av kapitalism som inte längre känner av gränser, där den inneboende ekonomiska kraften hela tiden söker efter mesta möjliga avkastning, minsta möjliga kostnad. Och, som sagt, den möter inget motstånd.

Den arbetande klassen är slagen i tusen delar. Kampen är inte längre vi utan enbart jag. Det innebär också att vi på flera olika håll ser en urholkning av både löner och arbetsrätt. Vi har fått en ny global arbetarklass med allt mer försämrade villkor.

Guy Standing vill också använda begreppet för att beskriva en grupp i samhället som består av dem som under längre tid befinner sig utanför den etablerade arbetsmarknaden, bland annat långtidsarbetslösa och personer vars anställning eller uppehälle långvarigt är osäkert eller tillfälligt.

Det handlar om människor med långvariga provanställningar, människor som livnär sig på svarta arbeten, har vikariat, praktiserar eller går på bidrag. Det finns en sista förklarande definition på prekariat, nämligen att det till begreppet hör en svag förmåga till social rörlighet. Med andra ord: du är fattig och utsatt. Du förblir fattig och utsatt. Du rör dig, men kommer ingenstans. Du bygger miljonlägenheter som inhyrd eller svart arbetskraft och bor själv i en barack eller en avställd husvagn. Du äter och är alltid hungrig. Du arbetar och är alltid fattig.

Termen prekariat myntades under 1960-talet i Frankrike och Italien av ordet prekär ("besvärlig situation") och i ordet finns en tydlig anspelning på proletariat. Tidigare har man använt begrepp som trasproletariat, underklass.

Det är här vi befinner oss. Det är ett nytt Europa.

Det finns också en annan klass där det finns en helt annan social rörlighet, anständiga levnadsvillkor. Det är en grupp med handlingsfrihet som skapar sitt eget människovärde. Den friheten bekostas just genom att andra tvingas bli ofria, intvingade i ett orättfärdigt system. Till slut kommer vi ha två stora generella klasser, de som har och därmed kan välja. De som ingenting har och därför heller inte kan välja.

De som kan välja, de med trygga, långsiktiga anställningar, ställer också upp kraven för de mer ofria. En grupp köper en dyr lägenhet, en annan grupp städar trapphuset i bostadsrättsföreningens hus. En grupp väljer skolform åt sina barn, en annan hinner inte vara hemma när barnen kommer från skolan. Prekariatet är inte - i min tolkning - en enda homogen grupp. Också helvetet har nivåer. Vi ser också en helt ny rörlighet, över gränserna.

I botten av pyramiden hittar vi fattiga EU-Emigranter som tigger för sitt uppehälle. Det är en allt mer föraktad grupp som omges av både illasinnade rykten och vanföreställningar, ofta rör det sig om Romer med rötterna i Rumänien. Att ta sig till de nordiska länderna kan vara skillnaden mellan liv och död, men våldet tycks blossa upp också här. Vid flera tillfällen har läger satts i brand, tiggare har misshandlats. Detta är öppna gränser som på ett sätt fortfarande är lika slutna, för ingen kan väl på allvar föreställa sig att exempelvis Romerna från Rumänien är fria, oberoende. Men ingen kan väl heller föreställa sig att den som har två, tre arbeten är fri.

*

Fattigdomen stinker. Fattigdomen är motbjudande. Det är ett av skälen till varför vi tvingar bort de hemlösa allt längre och längre bort från stadens inre kärna. De riktigt fattiga, de som tigger – de vill vi förbjuda helt, som om tiggeri var ett fritt val, ett erbjudande bland många som man kan tacka ja eller nej till. Den som tigger gör det för att inte svälta. Utanför Ica Malmborgs Erikslust i Malmö kan jag se två tiggande kvinnor skrika till varandra, en bit bort står en man för att sälja de hemlösas tidning. Prekariatets bottenskikt.

Det regnar. Det är omkring två grader i luften. Det är kväll, snart vinter.

Det är en avsevärd omfördelningspolitik som har ägt rum i Europa. Vi kan se det som en anpassning efter marknadskrafternas blinda begär efter direkt behovstillfredsställelse. Allt skall mätas, vägas, snabbt sorteras in i en lönsamhetskalkyl. De ekonomiska resultaten skall vara direkta, omedelbara.

Det man kan spara in på är framför allt människors ersättning och deras trygghet.

Tidigare på kvällen hade den lokala nyhetsrapporteringen ett inslag om hemlösa i Malmö som kväll efter kväll hamnar strid med EU-migranter, bägge grupperna söker tillgång till Stadsmissionens duschar, caféverksamhet, soppkök. Det är på ett sätt en tydlig bild av kapitalismens sista fas av söndring, just enligt den modell Standing presenterar. Två totalt egendomslösa grupper slåss om ett begränsat antal duschar. En hemlös malmöit i yngre medelåldern skriker framför TV:s kamera om att ”de skall iväg, de skall bort.” Han säger sig också rösta på det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna. Detta är på ett sätt basen i grymhetens pyramid. Detta är en helt egendomslös klass som berövats också den grundläggande rättigheten till ett arbete, som hade kunnat säkerställa en viss grundtrygghet. Klass som lidande, klass som en konstant det inte går att avlägsna sig från. I Malmö kan man tvätta bilen för 99 kronor. Det tar cirka två timmar att få bilen handtvättad, dammsugen, polerad. Om man räknar bort lokalhyra och kostnader för polermedel etc så kan man enkelt räkna ut att den person som tvättar bilen har en timpenning på omkring 20 kronor. När kom vi överens om att det var rimligt? Aldrig. Det har bara skett, som så mycket annat bara tycks ske.

Vi befinner oss på ett sätt på samma nivå som vid industrialismens genombrott där det skapades ett begrepp som ”trasproletariat” vars funktion var att beskriva just den klass som ingenting äger, inte ens friheten till den egna kroppens trygghet. Idag kallar vi samma grupp för Prekariat. Det är dock samma fattigdom och utsatthet, då som nu. En av skillnaderna är att Prekariatets utsatthet är av mer global natur, där vi hela tiden rör oss mot en ekonomisk miniminivå och en framtvingad rörlighet.

*

Det finns idag ett välmående toppskikt, en medelklass som äger och därmed är fria att fatta och genomföra beslut. Det finns också en allt större grupp som är socialt och ekonomiskt ofria och därmed inte ens kan fatta beslut om det egna livet, det som borde vara den egna friheten. Den som tigger har förlorat mandatet över sitt eget liv. Den som befinner sig inom prekariatet, exempelvis som interimistiskt anställda genom bemanningsföretag, är en hårsmån ifrån att tigga. Han tigger om arbete istället. Det är en osäkerhet och otrygghet som drabbar människor som tvingas in i ett sådant arbetsliv. Det går inte att planera sin liv, sin framtid. Du vet inte hur länge du får stanna, vad som blir din månadslön. Den här processen – uppdelningen mellan de som har och de som ingenting äger – har pågått en längre tid nu. Bemanningsföretagens uppluckring av arbetsrätten - där också det sociala skyddsnätet i form av arbetslöshetsersättning och sjukförsäkring mer eller mindre har försvunnit – har skapat en allt större arbetande klass som lever i rättsotrygghet. De kan heller aldrig planera för sin framtid, för sin inkomst, sin semester, sin tid med barnen. Allt arbete sker på en daglig basis. Arbete idag, ingenting imorgon, kanske i övermorgon. Den yttersta anledningen till att bemanningsföretagen premierar just den här formen av osäkerhet beror inte på att man inte centralt kan planera det kommande arbetet, tvärtom. Det är själva otryggheten, arbetstagarens rädsla inför att förlora en inkomst som är Bemanningsföretagens sätt att äga en struktur, skapa en tystnad, en rädsla. Den som är rädd lyder. Den som är fattig lyder. Det är här Guy Standing teori om den arbetande klassens oförmåga till kollektivt engagemang blir så tydligt.

De nya egendomslösa klasserna, den nya arbetarklassen som arbetar men saknar möjlighet till långsiktighet och trygghet - är helt skapade genom att marknadskrafterna just inte har mött ett ideologiskt eller solidariskt fackligt motstånd. Det nyliberala maktskiftet som till viss del har skapat vårt samtida prekariat har inte ställts till svars. Istället har arbetsrätten gradvis urholkats. Och med den människovärdet. Det är en process som sett i princip likadan ut över hela Europa.

Bemanningsföretagen är den yttersta konsekvensen av en samtid som objektifierar människan. Vi får då också ett samhälle som ekonomiskt vinner på att det skapas ett prekariat.

Det är en av anledningarna till varför vi idag har fått en slags omvänd klassresa där människor blir fattigare och fattigare, trots att de arbetar mer och mer.

*

Vi arbetar mer, tjänar mindre. Det är en del av det hela. Den andra delen är naturligtvis otryggheten i att ha en anställning som till form och innehåll blir allt mer flytande. Det innebär också att bemanningsföretagen genom sin speciella form av anställningsotrygghet ser till att upphäva exempelvis skyddsombud på arbetsplatserna – för vilken inringd timanställd kommer att säga till sin arbetsgivare att han vill föra sina kollegors talan, mot arbetsgivarens villkor? Just det. Ingen. Anställda i den här otrygga formen omfattas inte av exempelvis A-kassan, sjukförsäkringen. Det sociala systemet är satt på undantag. Rovdjurskapitalismen kräver också att var och en skall vara solidarisk bara mot sig själv. På det sättet har det verkligen skett ett systemskifte som förhindrar oss att vara så goda som vi verkligen är. Prekariatet är - vilket blir smärtsamt tydligt - ett faktum. Det är uppdelat också i underklasser, fördelade inte minst i kön och etnicitet. Det räcker med att besöka en pågående byggarbetsplats och där höra röster som talar de flesta europeiska språk. Vi har genom entreprenörer och underentreprenörer fått en helt ny klass av arbetare som bygger bostäder för en annan klass. Igen ser vi det så tydligt. De som ingenting har, de andra som kan äga allt mer.

*

Solidariteten är konkret, men eftersom det nu har skett ett totalt haveri av bland annat arbetsrätten ser vi hur individ efter individ tvingas in i ett mönster av att skydda sig själv, sin egen inkomst. Arbetsköparna har vunnit en stor seger. Det är ett nyliberalt systemskifte som har ägt rum bakom ryggen på oss. Det är inte riktat mot ett enskilt land, istället tycks det vara mer av en global rörelse - även om enstaka länder kan lysa som undantag. Det viktiga är inte enbart lönenivån utan framför allt osäkerheten omkring anställningen. Den som arbetar är helt utbytbar. Det är det centrala.

Det finns ett svar på ekvationen om varför vi i Europa arbetar mer och mer.

Och varför vi gör det för mindre och mindre ersättning.

Det är inte vi som bestämmer, det är inte våra beslut som blir giltiga.

Och röster i offentligheten kräver att ojämlikheten skall öka. Överallt – från allt fler politiska håll kommer krav på att exempelvis lönerna ytterligare skall sänkas. Den fria klassen mot den ofria, det är som en slags omvänd klasskamp där de just de redan utsatta och fattiga tvingas ge efter allt mer.

Marknaden sägs kräva det. Lönesänkningar är standardreceptet, tycks det.

Men vilka blir konsekvenserna av ett sådant allt mer ekonomiskt ojämlikt samhälle? Erik Sandberg, författaren till ”Lönesänkarna” träffar ekonomen och forskaren Jesper Roine från Handelshögskolan i Stockholm. Jag citerar:

”Jesper Roine påpekar att den lilla klicken rika personer oftast är människor med mycket inflytande på olika sätt. Om dessa människor inte ser samhällsproblemen i sin vardag, därför att de har egna lösningar, så faller samhället isär.”

Och är det inte där vi numera befinner oss?

I en samtid som faller isär i två mycket grova kategorier.

Och nere i Pildammsparken, i skjul byggda av kartong och presenning, går ett antal män till vila för natten. Prekariatet är ett faktum.

Och i allt fler städer kan man numera tvätta bilen för 99 kronor.

Fotnot: Kristian Lundberg är prisbelönad författare och litteraturkritiker som bland annat fått Ivar Lo-priset. Han kommer i fortsättningen att medverka även på Dala-Demokratens kultursidor.

Annons