Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ojämn bok av William Woxlin

Inför William C. Woxlins ”Det kolossala svampmolnet” går förstås omedelbart associationen till Lars von Triers film Melancholia.

Annons

Recension
Det kolossala svampmolnet
av William C. WoxlinUgiven av Thot förlag, BorlängeSamma upplägg, människor som alltmer oroligt, nervöst och skräckslaget inväntar undergången när den främmande planeten, svampmolnet eller vad det är närmar sig jorden.

Det finns en skillnad: von Triers film berörde, Woxlins bok gör det inte. Blandningen av något längre, novellartade texter och korthuggna, oftast rätt meningslösa annotationer blir till slut irriterande tjatig. Boken är närmare 170 sidor, det hade räckt med 60 för att få fram budskapet, vilket också betytt mera spänst i dramatiken.

Det förvånar att teatermannen Woxlin uppvisar en så outvecklad känsla för dramaturgins a och o. Det känns som att han vill få med för mycket, vilket tar luften ur hela skeendet. Någon skräckkänsla infinner sig inte, till slut sitter jag där suckande: jaja, må då allting äntligen gå åt helvete så det tar slut nån gång.

Jag antar att det inte var avsikten.

Det finns några stycken som lyfter över det övriga, texter där det återkommande satiriska anslaget kommer till sin rätt. Exempelvis novellen Sammanträdet, som börjar med förslaget att trycka om läroböcker inför den annalkande katastrofen, och som urartar i byråkratisk mumbojumbo. Dock är den alltför lång, komik gör sig bäst i förtätad form.

Det uppnår däremot Woxlin i den föredömligt koncentrerade kortnovellen Akutlinjen, ett telefonnummer som ger akut psykologisk hjälp vid pågående suicidförsök, varpå följer olika knapptryckningsalternativ beroende på hur man tänkt ta sig av daga. Med sin brutala komik ligger den samtidigt verkligheten så nära att man kan undra om inte Socialstyrelsen funderat på något liknande.

Till slut begår Woxlin dödssynden att helt kasta loss från fiktionen. Det sker i den korta texten Facklan, om en kärleksrelation, som avslutas så här: ”Vi skulle känt lycka och glädje om inte författaren bestämt att vi alla kommer att drabbas av Slutet. Denna smått pretentiösa, inomlitterära blinkning tar död på allt allvar, kvar blir mest ett hånflin: gick ni på det här? Det var ju bara på skoj.”

Sånt ägnade sig aldrig skräckmästaren Ray Bradbury åt, han trodde på sitt berättande, en förutsättning för att få läsarna med sig. 

Gunder Andersson

Mer läsning

Annons