Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sluta moralisera över fattiga människor

/
  • Statyer till minne av den stora potatissvälten på Irland. Ett svart kapitel i liberalismens historia.

Annons

Den bottenlösa fattigdomen har varit synlig på våra gator och torg i flera år nu. Att tiggarna från Rumänien och Bulgarien väcker starka känslor av olika slag får vi dagligen rapporter om. Hatbrotten ökar mot romer. I den andra änden av samhällspyramiden sysslar de framgångsrika människorna med andra ting i det fördolda.

SVT Nyheters granskning avslöjade häromdagen att missbruket av parkeringstillstånd för handikappade förekommer inom eliten i samhället. Det handlar om finansmän, advokater och även en läkare. Under två månaders tid har redaktionen tittat närmare på ett hundratal bilar som parkerat på handikapprutor i Stockholms innerstad. Alla med någon form av tillstånd för rörelsehindrade.

Det visar sig att det påfallande ofta handlar om exklusiva bilar. Mercedes, Porsche, BMW. Många av bilarna är stadsjeepar. Det vittnar om människor med status och välfyllda plånböcker.

Granskningen avslöjar bland annat en porscheägare som är vd för ett mellanstort finansbolag i Stockholm, en advokat, en vd för ett fondbolag och en revisor. Ingen av dem har rätt till handikapptillstånd.

Sådana här avslöjanden skapar knappast några större protester. Människor med höger och/eller främlingsfientliga åsikter verkar uppröra sig mer över att en tiggare går in i affären för att köpa sig ett paket cigaretter än att en vd eller advokat kör omkring med ett förfalskat handikapptillstånd.

Att slicka uppåt och sparka nedåt samt ifrågasätta människors utsatthet har alltid varit högerns sätt att se på djupliggande samhällsproblem och orättvisor. Perspektivet är inte nytt. I alla tider har välbeställda tyckt att fattiga gör fel, att de helt enkelt får "ta sig i kragen". Den fattige får skylla sig själv och ska absolut inte ställa krav. Författaren Stig Dagerman diktade på sin tid följande rader:

”Lagen har sina blottor.

Hund får de fattiga ha.

De kunde väl skaffa sig råttor,

som är skattefria och bra.”

När det kommer till den europeiska fattigdomen är många inom borgerligheten och EU-anhängarna inget annat än hycklare.

De har inga problem så länge den så kallade fria rörligheten handlar om fattiga kvinnor från Östeuropa som tvingas lämna sina barn hemma för att istället sköta de rikas barn och hem i välbärgade områden som Danderyd, Vällinge, Täby eller Askim. De anlitar också gladeligen östeuropeiska hantverkare som fixar lyxrenoveringen i hus och hem.Vår nya överklass får till på köpet hjälp att subventionera hela kalaset med våra gemensamma skattemedel.

Jag läser att det är 170 år sedan den stora potatissvälten i Irland inträffade. En miljon människor dog av svält under åren 1845-50. Nu kommer för första gången en bok på svenska om detta mörka kapitel i liberalismens historia – ”Svart potatis” av Pär Lodin.

Enligt författaren finns mycket som är intressant ur ett nutidsperspektiv. En av de mest kontroversiella aspekterna är den roll som dåtidens marknadsliberalism spelade.Det fanns också en mycket hård attityd mot fattiga. Det handlade om en blind tilltro på nationalekonomernas teorier och den fria marknaden.

Svälten sammanföll med kampen för frihandel i England och den ekonomiska liberalismens genombrott. Det fanns ett mycket hårt motstånd mot allt vad statliga ingripanden hettte.

Den liberala Whig-regeringen tillträdde 1846 samtidigt som potatissjukdomen slog till för andra gången och då med full kraft. Den spred sig väldigt snabbt. 90 procent av skörden förstördes.

Whig-regeringen stoppade inte exporten av livsmedel från Irland. Landets spannmål transporterades bort från det svältande folket med hjälp av militär. Regeringen inrättade livsmedelsdepåer men de tilläts inte sälja födan under marknadspriserna för att inte minska handlarnas vinster. ”Irland mördades med nationalekonomi” skrev en radikal irländare.

Moralismen mot de fattiga och svältande blev lika förödande som den ekonomiska politiken. Historikerna räknar med att minst en miljon dog, två miljoner flydde landet.

Enligt irländska historiker var det rent demografiskt den dödligaste svälten i Europa efter 1600-talet, med det möjliga undantaget av svälten i Ukraina under Stalin på 1930-talet. När det gäller skuldfrågan är historikerna hyfsat eniga. Den marknadsliberala ideologin hos makthavarna, i kombination med moralismen mot de fattiga förvärrade situationen.

Det talas ofta om historisk skuld i olika sammanhang men det är aldrig något som borgerlighetens företrädare sysslar med. De har ju sin trosvissa övertygelse om att de alltid har haft rätt, då som nu.

Annons