Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Språkråd väcker starka känslor

/

Annons

För några veckor sedan var det en snubbe som hade ett förslag, och Sverige skälver ännu av upprörda känslor. Det var inte det att han tog ställning i en kontroversiell politisk fråga, nej – han tyckte till om språkets framtid. Jag har skrivit om de och dem tidigare i år, men till skillnad från exempelvis påvebesök och presidentval så är vissa ämnen helt enkelt tidlösa.

Det anspråkslösa förslaget är alltså att sluta skilja på de och dem i skrift, eftersom vi ändå inte gör det i talspråket. I stället skulle båda ersättas med dom, ordet de flesta säger, eller de, ordet vi oftast skriver (de är nio gånger vanligare än dem). Motargumenten är att ordet skulle bli otydligt jämfört med de andra pronomenen, som ju fortfarande har fungerande objektsformer, och att texter som använder dem snart skulle kännas gammalmodiga och krångliga.

Det första argumentet faller snabbt: vi har inga problem med att orden uttalas likadant, så varför skulle stavningen skapa otydlighet? Å andra sidan är det sant att text blir svårare att läsa om den innehåller främmande ord eller stavning: det är därför rättstavning är så viktigt. Men samtidigt förväntas en lagom bildad person kunna läsa lite äldre texter: vi vet att det finns en gammal form som stavas gingo. Nog kan vi lära oss att det finns en gammal form som stavas dem? Ärligt talat, oroar vi oss för att det skulle bli svårt att lära sig så glömmer vi hela anledningen till att vi har den här diskussionen.

Det är inte det att jag vill propagera för hopslagningen av de och dem, men låt oss vara realistiska: språket förändras. Varför vara så rädda för en skriftspråklig förändring som varit verklighet i talet i över ett halvt sekel? Om vi så gärna vill skilja på de och dem, varför fnyser vi åt tanken på att börja skilja dem åt i talspråket igen? Svaret på båda frågor är att det inte är kul att ändra på något som man gör automatiskt. Därför blir vi upprörda när någon påpekar att förändringen är verklighet, men för sinnesron (och blodtrycket) är det nog bra att förlika sig med den.

En språklig nyhet blir regel först när de som använder den är gamla nog att påverka, och de som trotsar den är döda nog att inte göra det. Det kan vara en tröst att veta att även om alla svensklärare skulle börja lära ut konsekvent dom (eller de) i stället för både de och dem så kommer det offentliga språket, och språkvårdens rekommendation, förmodligen inte att slå om helt förrän eleverna blivit vuxna och hörs i offentligheten – och själva skriver ordböckerna.

LÄS MER KULTUR

Annons