Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stefan Sundström: Människan är en omogen tonåring

/
  • Lägret i Högdalen där EU-migranter från Rumänien bor i tält och kojor i skogen. Avhysningar av tiggare från deras boplatser ökar kraftigt. Men avhysningarna är bara en tillfällig lösning på problemet. Och det finns ingen politisk enighet kring hur frågan ska hanteras.         LÄS FLER KRÖNIKOR AV STEFAN SUNDSTR´ÖM:                     Det är vi själva som måste göra det                           Vi måste prata om flyktingar                           Dags att börja snacka med varandra
Annons

Det är som om vårt kollektiva minne krymper. Det är som om mänskligheten har fått Alzheimers. Jag brukar tänka att mänskligheten är som en enskild individ, som växer och mognar allteftersom. Att vi nu är i tonåren ungefär, vi är väldigt pigga och uppfinningsrika, men förstår inte riktigt förutsättningarna för vår existens.

Ligger och käkar chips i tv-soffan och väntar sej att det alltid ska finnas mjölk i kylskåpet.

Och att chipssmulorna vi drällt ut i soffan på nåt mystiskt vis ska försvinna, så att det inte blir så smuligt under ryggen.

Nu har det blivit rätt smuligt under ryggen, det är nåt som skaver.

Inte så mycket än så länge, vi ligger där framför tv:n och ser dom syriska flyktinglägren, torkan i Kalifornien som är den värsta på tusen år, på brittiska barn som faktiskt har börjar lida av undernäring.

Så tar chipsen slut och vi går ner till ICA för att köpa fler, och utanför entrén sitter en rumänsk gammal tant och tigger.

Och inga slutsatser dras, bara en irritation och skamkänsla, kanske vi skänker några mynt, det känns inte bra hursomhelst. Kanske vi spottar på dom.

Det händer rätt ofta.

Kanske vi eldar upp deras tältläger, det händer också rätt ofta.

Det är som om vi har Alzheimers och inte kommer ihåg.

Vi minns inte finanskrisen till exempel. Den drabbade Rumänien hårdare än dom flesta andra länder i EU. Här utanför ICA ser vi resultatet.

Mystiska institutioner som IMF och världsbanken kan numera gå in och diktera en stats budget. Banker som är för stora att falla kan sänke en stats ekonomi. Och dessutom vara ganska säker på att deras egen existens garanteras av skattebetalarna.

Allt det där vet vi ju.

Eller visste. Vi har kanske glömt det när vi ser resultatet, vi ser bara en gammal käring med knäppta händer och vi blir illa berörda av den medeltida gesten.

Vi förstår inte vad hon gör här.

För att befria oss från obehaget så lyssnar vi gärna på vissa politikers påståenden om att tiggarna är delar av kriminella nätverk och att maffialiknande organisationer styr det hela. Som om maffian skulle bry sej om nån som frivilligt sätter sej på frusen gatsten och blir bespottad för 50 kronor om dan?

Så låter vi debatten handla om att vi inte kan släppa in vem som helst i det här landet.

Och vissa av oss går alltså så långt att vi blir terrorister och eldar upp deras tält.

Ja, det är Alzheimers och Gud nåde den som drar paralleller till 30-talet och fascismen, det blir ett jävla liv på facebook och twitter. Men det är smällar man får ta, än så länge får man faktiskt tycka lite va fan som helst. I det här jävla landet. Och tur är det.

Det är Alzheimers och maktlöshet vi lider av. Makten drar sej mer och mer undan demokratin.

I takt med att stater blev mer och mer demokratiskt styrda hittade den verkliga, ekonomiska makten vägar att gå förbi beslut som röstats fram av befolkningar i länderna.

Man kallade det globalisering, ett fint ord som egentligen kan beskriva nåt som har vart aktuellt sen 1400-talet. Folk har rest omkring i den här världen, flytt och nöjesturistat, i hundratals år.

Det nya är att vi nu har företag och banker som är så otroligt mycket mäktigare än nån stat och det är dom som bestämmer att till exempel Rumänien ska sänka sina lönekostnader i den offentliga sektorn med 25.procent.

Det är dom som dikterar att länder ska privatisera sina tillgångar så att dom stora multinationella bolagen kan lägga beslag på sjukvård, järnvägar och skolor.

Finanskrisen, skapad av spekulation och girighet, betalas av oss.

Men av nån anledning glömmer vi det. Vi blir istället upprörda över kvinnan utanför ICA och ser inte sambandet.

Det dyker upp politiker som säjer att vi måste få tala om invandringen, för det får man ju inte göra i det här jävla landet. Legitimerar det maktlösa sparkandet neråt i pyramiden.

Pyramiden står stadigt kvar och vi sparkar neråt och slickar uppåt, makten kan lugnt flytta arbetstillfällen, pengar och människor som dom vill.

Vi har blivit till små ensamma solitärer allihopa, ensamma plantor som var och en för sej kämpar sej upp mot ljuset och försöker kväva dom bredvid, som deltagare i en IDOL-omgång.

Med en trädgårdsmästare som inte vill oss väl, med en hånflinande jury som gläds åt vår konkurrens, illvilja och snålhet.

Vi har glömt att vi en gång hörde ihop.

Vi och kvinnan utanför ICA.

God Jul.

Annons