Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gustav Vasa i Svärdsjö

/

Dalarnas okrönte konung i konsten att skriva landskapsteater är Rune Lindström. Han har också spelat Gustav Vasa. Det gjorde han på stadsteatern i Malmö 1970. Samma år skrev och regisserade han en Tv-serie om Kung Göstas äventyr i Dalarna. Den spelades in i Svärdsjö

Annons

1962 hade Lindströms kammarspel "Giv oss Fred", inspirerad av Arbogas klosterhistoria premiär på Arbogas trånga gator och torg. Rune Lindström själv gestaltade Engelbrekt Gertsson. Och jag tror att han, Rune Lindström, anfadern för god amatörteater om Dalarnas allmoge skulle ha nickat belåtet åt den något röriga men likväl livfulla generalrepetitionen i onsdags eftermiddag av "Gustav Vasa i Svärdsjö”. Lindström var nämligen mycket förtjust i snäva utrymmen och intimitet mellan scen och salong men framför allt i leken som metod för att bli varse historiens vingslag.

Och vingslagen slår framgångsrikt för andra sommaren på gammelgården i Svärdsjö. "Gustav Vasa i Svärdsjö" är ett av Dalarnas färskaste historie- och sommarspel skrivet och regisserat av Theresia Holmstedt Jensen och i dag fredagen den 1 augusti är det premiär.

Handlingen utspelar sig åren 1519 - 21. Det vill säga strax innan Gustav Eriksson blev kung. På flykt undan den danske kungens knektar gömde han sig i Svärdsjöbygden för att mana till uppror mot Kristian Tyrann. Många av skrönorna har utspelat sig i Svärdsjö socken. Jovisst, hölasset är med vilket Gustav gömde sig i och genom vars halm danskarna rände sina spjut. Och den berömda historien när Gustav blir daskad i rumpan av Sven Elofssons hustru. Hon svingar sin ugnsspade i Isala lada för att förvilla kung Kristians knektar. Den storyn gestaltar också de duktiga skådespelarna.

En del minnesmärken kan man fortfarande besöka i Svärdsjö, ett stenkast från skådespelarplatsen, t.ex. Isala lada och Svärdsjö kyrka på vars tak två förgyllda kopparkronor lyser på en takspira, skänkta av kung Gustav Vasa och drottning Kristina under 1500- och 1600-talen. Skrönorna är många om den gamle regenten, vars påfund vi fortfarande följer, som att kungens barn ska ärva tronen.

Medverkar gör amatörskådespelare, barn, ungdomar och vuxna, främst från Svärdsjöbygden. De nästan fyrtio skådespelarna levandegör de spännande händelserna med humor och allvar. Alla små och stora skådespelare rör sig obehindrat framför gammelgårdens ladugårdsvägg med sina urgamla timmerstockar.

Det finns något bekvämt med upplägget. Jag tror man skulle kunna ta än mer tillvara på vissa möjligheter. Frågan är om den stora aluminiumläktaren snarare står i vägen än gör nytta. Jag upplever att den begränsar iscensättningen. Mer och nödvändig energi skulle frigöras om en större del av gårdens potential togs tillvara. Entréer ska överraska inte vara förväntade.

Vi får också berättat för oss vad vi ska få se och i direkt anslutning till den redogörelsen kommer skådespelarna in för att gestalta. Det innebär att vi får "uppleva" vissa sekvenser två gånger. Vid flera tillfällen känns det som en gång för mycket. Det fungerar ibland men upplevelsen är starkast i de passager som står på egna ben och där jag av de utmärkta skådespelarna får tillräckligt med vägledning.

Scenen, i all sin enkelhet, om Stockholms blodbad år 1920 är stark. Enligt sägen berättar en tjänare för Gustav att hans far avrättades och hans mor och systrar först bort i fångenskap. Ett pris är satt på Gustavs eget huvud. Han är efterspanad. Här växer ett starkt motstånd upp i den unge mannen. Han flyr och ur hatet bygger han sedan Sverige.

Med de erfarenheter vi har av att möta människor som är på flykt i dag lyfter föreställningen ytterligare en dimension. Ibland griper den tag på ett mer fördjupat plan än när de välbekanta historierna eller myterna återberättas. Som när en kvinna säger; "Det är bara fred jag vill ha". Här får den något stiliserade föreställningen liv och aktualitet.

Under generalrepetitionen letade föreställningen tempo och energi och det är precis det en generalrepetition är till för. På premiären är jag övertygad om att man lägger i en till växel.

Mer läsning

Annons