Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ulf Lundén: Kultur och bildning behöver sitt eget Folk och försvar

/
  • Försvarsminister Peter Hultqvist och kulturministern Alice Bah Kuhnke uppsluppna och glada tillsammans. Men Kulturen och bildningen skulle också behöva sitt eget Folk och försvar.
  • Gösta Vestlund – en folkbildare av rang.
  • En bild av Alice Bah Kuhnke skapad av konstnärer.
  • Arbetarnas Bildningsförbund, ABF, en viktig del av den svenska arbetar- och folkrörelsen.

Kulturen och bildningen skulle behöva sitt eget Folk och försvar. Tänk om dagens ledande politiker kunde visa samma passion för kultur och bildning som för Försvarsmakten.

Annons

Rikskonferensen Folk- och försvar i Sälen är avslutad. Här samlas alla inblandade parter för att debattera vår försvarsmakt. Mer pengar till försvaret är numera på allas läppar. Den långa perioden med nedrustning är över. Plötsligt ska vi förbereda oss för ett anfall från Ryssland. Natovännerna har fått blodad tand. Man tar sig för pannan. Sverige har lyckats hålla sig borta från krig i över 200 år. Det är en framgångssaga god som någon. Värna alliansfriheten och neutraliteten. Kom också ihåg vad Winston Churchill sade mitt under andra världskriget när man ville ta pengar från kulturen till mer kanoner och krut: ”Och vad ska vi då försvara?”

Ja, tänk om det fanns samma nyväckta intresse och passion för kultur och bildning hos våra politiker som för dagens försvarsmakt. Kan du tänka dig en huggsexa bland partierna om hur mycket mer miljarder som ska satsas på kulturbudgeten framöver, där var och en tar för sig så fort och mycket som möjligt? Att pengarna strömmar ned över framför allt kulturutövarna, det vill säga författare, konstnärer, musiker, dansare, skådespelare med flera. I dag tvingas många ge upp sina konstnärsambitioner och i stället ta andra jobb.

Det är nyttoidealet som härskar igen. Kommentaren: "klipp dig och skaffa dig ett riktigt jobb", dånar över dagens klassamhälle på nytt. Över- och medelklassens barn fortsätter att förverkliga sina kreativa drömmar medan drömmen om ett annat liv förtvinar bland narkotikahandlarnas marknad i förorten, landsbygdens bakrus och framför det bleka dokusåpaskenet från teven.

Tänk dig en situation där inga motkrav ställs om kulturens kreativa innehåll eller att kulturen ska främja den ekonomiska tillväxten, turismen eller bota patienter. Att kulturens utövare får vara oberoende, självständiga och självstyrande.

Det finns de som anser att en viss typ av kultur ska bekostas av den krets av människor som efterfrågar den, exempelvis opera, jazz och poesi. Det är en lika absurd tanke som att säga att den som ska gå i skola får betala den själv. Offentliga medel till kulturen ska vara lika självklart som sjukvård, tandvård och lokaltrafik.

Vi skulle sannerligen behöva en egen rikskonferens i flera dagar då vi bara diskuterar kulturen och folkbildningens betydelse för ett civiliserat och upplyst samhälle. Frågan är dock vilka som skulle delta. I dag saknar alla politiska partier färgstarka och passionerade kulturpolitiker på nationell nivå.

Den rödgröna minoritetsregeringen har genomfört en viss förstärkning av kulturområdet (cirka 350 miljoner kronor) men fortfarande kostar kulturen mindre än en procent av statens totala årliga utgifter. Socialdemokraterna är uppenbarligen inte längre intresserad av kulturen eftersom ministerposten gick till Miljöpartiet och Alice Bah Kuhnke. Det saknades tydligen lämpliga kandidater i den egna riksdagsgruppen. Jag vet inte ens vem som är partiets företrädare i kulturfrågor längre. Så lite har den personen synts i den allmänna kulturdebatten.

Håkan Juholts korta sejour och bittra nederlag som partiledare har skrämt bort partiets strateger från kulturens område. Han gjorde tydligen kulturen en björntjänst när han lyfte fram dess betydelse på ett sätt som inte hade skett på decennier. Det är för övrigt knappt tio år sedan socialdemokraterna presenterade sitt rådslag om kulturen.

Här var målen bland annat att motverka klassamhället, större delaktighet och större tillgänglighet. Kulturprogrammet innehöll flera konkreta satsningar som maxtaxa i Kulturskolan och en förstärkning av bland annat folkbildningen. Rådslaget ledde till att kulturen faktiskt blev en valfråga 2010. Är det någon som på allvar tror att kulturen kommer att debatteras i nästa valrörelse, knappast.

Före jul lyssnade jag på en mycket intressant radiointervju med 103-årige Gösta Vestlund. Han har kallats folkbildningens "grand old man". Han har sedan 1940-talet varit verksam som lärare på en rad folkhögskolor och lärosäten, däribland Sigtuna, Brunnsvik och Tollare. Han har arbetat på dåvarande Skolöverstyrelsen som folkhögskoleinspektör och byggt upp folkhögskolor i Tanzania. Han var oerhört progressiv, utmanade dåtidens konservativa maktstrukturer, införde dureform och elevdemokrati. Gösta såg även till att husmor och vaktmästare fick plats i styrelsen på folkhögskolan.

Han har även varit ordförande i RBU, Riksorganisationen för rörelsehindrade barn och ungdomar. Sonen Lasse föddes med en svår cp-skada. Familjen fick kämpa länge för att han skulle få hjälp och stöd vilket inte var någon självklarhet i 40- och 50-talets Sverige.

Han insåg tidigt att funktionshindren inte ligger hos barnen, utan hos samhället och människors egna fördomar. Gösta Vestlund sade bland annat följande i radioprogrammet: "En bildad människa kränker aldrig en annan människa medvetet". Gösta Vestlund ser nämligen bildning som en fråga om relationer människor emellan.

Det kan egentligen inte sägas bättre. Både kultur och bildning handlar om just detta, att skapa relationer oss människor emellan, en sorts minsta gemensam nämnare, att väcka den starka törsten efter bildning. Det handlar om egenvärde och egenmakt. Att faktiskt ta vara på det enda liv som vi fått.

Behovet av vanlig bildning, folkvett, som jag brukar säga, är större än någonsin. Det räcker med ett hastigt besök på sociala medier för att inse vad som saknas i ett alltmer brutaliserat och polariserat debattklimat. Det finns gott om krokodiler i ankdammen och världspolitiken, många med stor käft men med mycket små öron. Den störste krokodilen av dem alla i västvärlden är för närvarande Donald Trump. Förmågan att verkligen lyssna på varandra är en grundläggande förutsättning för att en fri och öppen debatt ska fungera.

Gösta Vestlund föddes fattig och utom äktenskapet. Han växte upp i Gagnef. Det visade sig tidigt att han var läsbegåvad. Gösta är ett exempel bland många andra i en framväxande arbetarklass som tillsammans skaffade sig ett större kollektivt självförtroende på många plan, inte minst inom kulturen. Folkhögskolornas undervisning byggde på samtal och var mer jämlika och öppna. De öppnade dörrar för dem som saknade bildningstradition, men som hade en bildningstörst.

Vi kan inte bortse från folkhögskolornas stora betydelse för det här landets utveckling under de senaste 100 åren. Gösta Vestlund tycker att folkhögskolorna har lyckats anpassa sig till dagens samhälle. Folkhögskolestudier ger behörighet att söka vidare till högskola och universitet. Men han är bekymrad inför framtiden. Det beror inte på färre elever eller bristande engagemang. Däremot brottas många folkhögskolor med dålig ekonomi. De flesta måste också syssla med vandrarhems- och konferensverksamhet för att överleva.

Varken kultur eller bildning är gratis. Många människor känner samtidigt både hopplöshet inför framtiden. Vi går mot ökade klassklyftor, inte bara ekonomiskt utan även genom språket. I den aktuella filmen "Måste gitt" kan vi se att detta är ett faktum. Den handlar om en ung man i en av Stockholms förorter där oskrivna lagar gäller och de egna domstolarna alltid har sista ordet. Språket som talas i filmen är knappast rikssvenska.

Vi behöver bygga ett nytt välfärdssamhälle som tar itu med dagens djupliggande sociala problem och nya klasskillnader. Det kan bara ske genom ett nytt miljonprogram, utbyggd välfärd, en ökad statlig närvaro i hela landet och ett kultur- och bildningslyft värt namnet. Jag skriver ut ordet s o l i d a r i t e t. Vi behöver ett ökat gemensamt ansvar och kamratlighet. De avslutande meningarna ger jag till Gösta Vestlund. På frågan vad livet har lärt honom svarar han: "Att goda, nära relationer ger livet mening. Godhet är det enda som aldrig behöver motiveras. Mitt motto i livet är att hjälpa andra, men också att ta emot hjälp. Vi är varandra. Utan varandra är vi ingenting".

LÄS OCKSÅ:

Våra friheter måste försvaras men det får man väl inte säga i det här j-vla landet.

LÄS MER KULTUR

Mer läsning

Annons