Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kulturen kan visa vägen

Annons


Se där; en fråga att grubbla över. Näthatet påminner om gräsbränder. Någon tänder en liten brasa. Plötsligt blåser det upp och elden sprider sig vindsnabbt. Begrepp som eftertänksamhet och reflektion existerar inte. Debatter förs på så låg nivå att vi genast borde införa retorik som nytt ämne i grundskolan. Många kommentarer på tidningars artiklar vittnar om en läsförståelse under genomsnittet, likaså den språkliga nivån. Jag vill tro att en offensiv och genomtänkt kulturpolitik kan förbättra situationen. Tyvärr har kulturen varit ett misskött fögderi under lång tid. En progressiv kulturpolitik sätter det demokratiska uppdraget främst. Det handlar framför allt om att väcka det kritiska samtalet.

Låt mig påminna om de sex kulturpolitiska målen från 1996 som ändrades 2009 för att vi alla skall förstå att det faktiskt skett en förändring. År 1996 rådde det ännu partipolitisk enighet om följande mål. Yttrandefrihetsmålet: Värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla att använda den. Jämlikhetsmålet: Verka för att alla får möjlighet till delaktighet i kulturlivet och till kulturupplevelser samt till eget skapande. Mångfaldsmålet: Främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet och därigenom motverka kommersialismens negativa verkningar. Självständighetsmålet: Ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället. Kulturarvsmålet: Bevara och bruka kulturarvet. Bildningsmålet: Främja bildningssträvanden. Efter andra världskriget stod det klart för den breda majoriteten att ett demokratiskt land behöver statligt subventionerad kultur. Nu finns det starka krafter som vill ändra på det. Kommersialisering, regionalisering och privat sponsring är på modet i dag. Varje region i Sverige tycks drömma om en egen deckarfigur. Nyligen var stjärnskådespelaren Rolf Lassgård i Ludvika för några dagars filminspelning vilket väckte stort bifall i lokalpressen. Vad händer när de fria och obundna kulturtidskrifterna inte längre har några pengar kvar? Vem skall då ansvara för samtalet om denna kritik? Det kommer knappast inte PR-, mediekommunikations- och reklambranschen att göra. De har ju till uppgift att presentera en tillrättalagd och välkammad version av sakernas tillstånd. Vi kan faktiskt tala om ett slags subtilt och välavlönat medlöperi i maktens korridorer.

Är det någon längre som begriper värdet av bildning – det som blir kvar när man glömt allt man lärt sig?
Klassklyftorna ökar och avstånd gör människor rädda. Därefter kommer hatet och det har hittills i år dominerat kulturdebatten. När kulturen marginaliseras, skärs ner, specialiseras och görs svårtillgänglig kan vad som helst hända.

Ulf Lundén
ulf.lunden@daladem.se