Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kvinnohistoria som berör

Teater är en kollektiv konstart, men läser man teaterrecensioner nämns sällan vare sig scenografen eller scenografin, hur spektakulär den än har varit.

Annons

RecensionMinnet av en spelplatsGunilla Palmstierna-WeissUtgiven av Albert Bonniers förlag

I Minnets spelplats ger Gunilla Palmstierna-Weiss en sällsamt livfull och inspirerande liv skildring av sitt liv i litteraturens, konstens och teaterns epicentra, såväl i Sverige som i Europa, sett utifrån scenografens/konstnärens utgångspunkt. Här figurerar europeiska storheter som Peter Brook, Götz Friedrich, Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir med samma självklarhet som svenska motsvarigheter som Ingmar Bergman och Sara Lidman. För att nämna några ur det digra personregistret. Från debuten 1966 har Gunilla Palmstierna-Weiss gjort ett sextiotal scenografier, många offentliga utsmyckningar och bidragit till Peter Weiss rika litterära gärning.

Gunilla Palmstierna-Weiss verkade under sin första tid som scenograf under en tid då fria grupper intog arenan. Det restes högröstade krav på att riva institutionerna. Hon hade samma synsätt som en gång Bertolt Brecht: att erövra institutionerna inifrån och använda den samlade kunskapen som teatern representerade, för att på så sätt få ut sitt politiska budskap.
Hon föddes i 1928 Schweiz, i en familj där stridigheter, arvstvister, djup avundsjuka och bördstolthet mötte revoltlusta. Det var högt begåvade människor som valde att gå sin egen väg, ofta icke förväntade. Gunilla Palmstierna hade planer på att bli arkitekt men skulle med tiden bli en uppskattad keramiker/skulptör med många offentliga uppdrag. Hon gifte sig med tecknaren Mark Sylwan, som bland annat använde henne som modell för Moder Svea på dåtidens 1000-kronorssedlar.

Bitvis är denna memoar ett stycke Stockholmshistoria. Paret levde på 50-talet bohèmeliv i Gamla stan tillsammans med den tidens kulturpersonligheter, som Carlo och Kerstin Derkert, Pontus Hultén som skulle bli den drivande kraften bakom Moderna Museet, målarna Öyvind Fahlström med hustrun Birgitta Östlihn, dansaren Birgit Åkesson samt sinsemellan så olika författare som Stieg Trenter och Ivar Lo-Johansson. Med den senare hade Gunilla Palmstierna återkommande praktgräl, framför allt när han i Geniet under parollen släpp till flickorna förespråkade fri erotik. Inte för att hon var sexualfientlig utan för att hon ansåg att Ivar Lo-Johansson hade en kvinnosyn som hörde hemma i grottstadiet.
Peter Weiss och Gunilla Palmstierna möttes sommaren 1952, osannolikt nog på Kiviks marknad bland tingeltangel, nakna kvinnor, eldslukare och udda attraktioner som Världens starkaste man. Detta möte skulle resultera i ett livslångt samarbete och i två lika unika som särpräglade konstnärskap. Om sitt och Peter Weiss samarbete skriver Gunilla Palmstierna i Minnets spelplats: Varken han eller jag hade nått dit vi gjorde utan den inspiration vi gett varandra eller den tro vi haft på varandras förmåga.

Men Minnets spelplats är så mycket mer än en hyllning till ett fruktbart äktenskap. Något hårdraget skulle man kunna säga att Gunilla Palmstierna-Weiss liv vilar på tre fundament: det politiska engagemanget, ett lika djupt i konsten/teatern och en djupt förankrad rättskänsla parad med en okuvlig energi.
Den som är ung idag tror ofta att vänstern föddes 1968, utan att veta att denna rörelse aldrig blivit av utan de intellektuella som redan tidigare reagerat mot imperialism, konservatism och förtryck. Ett resultat av detta var Russelltribunalen 1967, en krigsförbrytartribunal för att skärskåda USA:s anfallskrig och krigsförbrytelser i Vietnam. Gunilla Palmstierna och Peter Weiss spelade en viktig roll för att denna viktiga internationella manifestation, där bland andra Isaac Deutscher, Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir deltog, skulle komma till stånd.

Därtill har hon varit en stridbar feminist och en konstnär som vet sitt värde, vilket inte minst visade sig i bataljerna med den stundom maktberusade Ingmar Bergman. Till dramatenlegenderna hör det praktgräl som gick ut i teaterns högtalarsystem, det så kallade skvallret, där Ingmar Bergman skriker djävla vänsterpajsare till Gunilla Palmstierna som inte blir svaret skyldig.
Eller den gången då Gunilla Palmstierna-Weiss mötte Ingmar Bergman i sceningången och när han hälsade replikerade vasst: Talar man om djävulen så trampar man på hans svans. Trots detta omfattar deras samarbeten inte mindre än nitton uppsättningar – den första var Peter Weiss Rannsakningen på Dramatens Lilla scen 1966 och avslutas med turnéversionen av Fröken Julie 1989.
Vad man framför allt fäster sig vid i Minnets spelplats är att Gunilla Palmstierna skriver så livfullt, hela denna memoar vibrerar av lust och glädje. Att debutera vid 85 års ålder (om man nu inte räknar samarbetena med Peter Weiss!) är i sig märkligt, men att hon gör det med sådan bravur är djupt imponerande. Sällan har ett stycke kultur- och kvinnohistoria berört mig så djupt.

Lena S. Karlsson