Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lär av SD:s kulturpolitik

Annons

Det avsnitt i Sverigedemokraternas valmanifest som behandlar kulturpolitiken är intressant läsning. Mycket är förstås lika tröttsamt förutsägbart som innehållsförteckningen på en kartong snabbmakaroner – det är idel tillgängliggöra det svenska kulturarvet och historiskt rotad, gemensam svensk kultur.

Men där finns också någonting annat. En på sina håll klart formulerad insikt om vad kulturen gör med oss, hur den påverkar våra värderingar och hur den formar samhällen.

Detta var en gång i tiden, innan den parlamentariska makten hade blivit en vanesak, arbetarrörelsens paradgren. Den rörelse som växte fram på fabriksgolv, i fackföreningar och i ungdomsförbund skapade en världsunik arbetarkultur som ingöt styrka, solidaritet och samhörighet. Det var länge sedan nu. I dag är det i huvudsak blå och bruna partier som tillämpar kulturpolitiska strategier.

I januari 2003 uppmanade Danmarks dåvarande statsminister Anders Fogh Rasmussen till kulturkamp mot smakdomare och experternas tyranni.

– Det är utfallet av kulturkampen som avgör Danmarks framtid. Inte den ekonomiska politiken. Inte teknokratiska förändringar i lagstiftningsprocessen, sade statsministern till tidningen Weekendavisen.

Det var en direkt krigsförklaring mot det vänsterorienterade kulturetablissemang som kritiserat Fogh Rasmussens beslut att regera med stöd av främlingsfientliga Dansk Folkeparti. Danmark har sedan dess utvecklat Europas kanske mest utpräglat rasistiska politik.

På vår sida sundet har Alliansregeringen ur de kulturpolitiska målen strukit formuleringen att kulturen ska motverka kommersialismens skadeverkningar. En till synes subtil förändring som banat väg för att bidrag till fria – ofta vänsterorienterade – teatergrupper ska ersättas av näringslivsponsrade jippon.

I praktiken är dock kulturpolitiken lågt prioriterad för Sverigedemokraterna. Liksom nästan alla frågor förutom att minska invandringen och göra livet svårare för de som redan invandrat är lågt prioriterade.

Det är på ett sätt betryggande. Men även om partiet skulle satsa mer på kulturkampen och mindre på högerpopulismen är det inte säkert att det skulle nå resultat. Själva begreppet kulturkamp signalerar att det finns en motståndare som drar åt motsatt håll. Och SD har gott om motståndare.

I sitt valmanifest fantiserar partiet om en positiv, kvalitativ och folkligt förankrad kultur. Jag har aldrig sett en mer positiv, kvalitativ och folkligt förankrad kultur än när jag som vikarie på Dala-Demokraten för första gången besökte Bingsjöstämman. På Päckosgårdens tun möttes människor från hela världen för att spela ihop. Mardrömmen om ett Sverige där främlingsfientligheten segrat kändes avlägsen.

Men fortfarande är SD det enda parti som i dag har en kulturpolitik som tydligt fokuserar på hur de vill förändra samhället. Det borde arbetarrörelsen också skaffa sig.

Annons