Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lars Gustafsson bäst på 70-talet

1970-talet får nytt liv i återutgivningen av Lars Gustafssons bästa romaner, skriver Torsten Rönnerstrand.
Under de senaste åren har det dykt upp en ny trend i medierna. Det är kulten av 70-talet. Gång på gång möter man mer eller mindre nostalgiska hyllningar till detta en gång så förtalade decennium.

Annons

Kanske är det denna trend som ligger bakom förlaget Modernistas återutgivningen av två av 70-talets märkligaste romaner: Lars Gustafssons Tennisspelarna (1976) och En biodlares död (1977). I vart fall kan man inte annat än jubla över att dessa böcker återigen finns tillgänglig i bokhandlarna. På olika sätt kan de bidra till att nyansera och komplicera den ofta ganska fördomsfulla bilden av 70-talet.
Tennisspelarna börjar som en någorlunda trovärdig skildring av berättarens upplevelser, då han 1974 var gästprofessor i skandinavisk litteratur vid universitetet i Austin, i Texas. Mycket i denna berättelse ligger helt i linje med vad som meddelats av andra författare, som haft liknande anställningar vid amerikanska universitet, t ex Per Olof Enquist eller Sven Delblanc.

Kanske finns det också en kärna av sanning i berättelsens huvudhandling - konflikten mellan universitetets rektor och två politiker som på maffians uppdrag vill avskaffa den akademiska friheten. Den sortens motsättningar har ju funnits på många håll i världen, inte minst i Sverige.
Men hos Gustafsson växer denna berättelse ut till en farsartad skröna med politiska, konstnärliga och kanske också metafysiska dimensioner. Kampen mellan rektorn och politikerna handlar här inte bara om den akademiska friheten utan också om opera! I strid mot rektorns vilja vill politikerna motverka vänstervridningen bland lärare och studenter genom att förbjuda en socialistiskt inspirerad föreställning av Wagners Rhenguldet och ersätta den med en högerinriktad uppsättning av Verdis Aida som beställts av maffian.
Angreppet på den akademiska friheten misslyckas dock. Politikerna gör bort sig genom att uppträda respektlöst mot de bisarra ritualer som omgärdar universitetets baseball-lag. I berusat tillstånd ertappas de inbegripna i en sedlighetssårande handling med en lättfotad dam på den del av baseballplanen, the batter’s box, där hemmalagets slagman enligt traditionen ska ligga med sin flickvän natten före varje viktig match. Genom sin respektlöshet mot universitetets stolta traditioner förlorar de båda politikerna all sin auktoritet. Wagneruppsättningen kan således genomföras. Och därmed kan också den akademiska friheten räddas, åtminstone tillfälligt.
När vi kom ut på trappan var planen framför oss redan svart av folk och över dem vajade ett hav av röda banderoller:

Den första av dem bar texten:
FINGRARNA BORT FRÅN RHENGULDET
På nästa stod det:
FÖR AKADEMISK FRIHET, WAGNER OCH SOCIALISM

Jag insåg att tillfället var historiskt.
Denna hyllning till socialismen och den akademiska friheten är visserligen skämtsam, men det hindrar inte att den ger en god bild av stämningarna på 70-talet. Men det finns också ett annat tidstypiskt inslag i Tennisspelarna. Liksom P O Enquist och många andra 70-talsförfattare är Gustafsson också intresserad av sådant som idrotten, leken och människans förhållande till sin kropp.

Under sin tid som gästprofessor utvecklar bokens berättare därför ett fanatiskt intresse för alla sorters idrotter. Sålunda poserar han vällustigt som atletisk tennisspelare, så vältränad att han kunnat spela jämt med motståndare, som utmärkt sig vid Wimbledon och andra internationella storturneringar.
Gustafssons lustfyllda skildringar av tennisspelet har emellertid också en djupare mening. Inspirerad av de japanska zen-mästarna skildrar han denna sport som en väg till insikt om tillvarons djupaste mysterier. Tennisspelet blir därmed en motsvarighet till de övningar i bågskjutning, som i zenbuddhismen används för att uppnå satori, den mystiska upplevelsen av jaglöshet och enhet med världsalltet.
Denna blandning av zen-buddhism, tennisreportage och skrönor är mycket underhållande. Tennisspelarna är utan tvivel den roligaste av Gustafssons böcker.

En helt annan sida av Gustafsson möter vi i En biodlares död. Denna roman utgör den sista och mest allvarsamma delen i ett av den svenska 1900-talslitteraturens märkligaste projekt. Det är den fem volymer långa romanserien Sprickorna i muren, som med ojämna mellanrum utkom under åren 1971-1977.
I centrum för detta romanprojekt står en berättelse om sökande. I alla seriens fem romaner möter vi alienerade människor, som med större eller mindre framgång söker återfinna de autentiska livsvärden som gått förlorade i det mekaniserade industrisamhällets öde land.
Denna berättelse om sökande är utformad som en fri parallell till den vandring genom helvetet, skärselden och paradiset som Dante berättar om i Den Gudomliga Komedin. I det avseendet liknar den Strindbergs Inferno, men också senare berättelser som Maja Lundgrens Myggor och tigrar, Lars Noréns En dramatikers dagbok och Per Olof Enquists Ett annat liv.
Parallellen till Dantes vandring är dock bara en av romanseriens många trådar. Sprickorna i muren är också en serie idéromaner. Med Dante och sökartemat som utgångspunkt drar Gustafsson i gång en diskussion om människans grundläggande livsvillkor, som är så full av djärva utblickar och vida perspektiv att den borde kunna ge litteraturforskarna sysselsättning för lång tid framåt. I denna omtumlande livsåskådningsdebatt ingår emellertid också en lång rad anekdoter, som i förstone kan uppfattas som lekfulla utvikningar, men som vid närmare granskning visar sig stå i ett djupare samband med romanseriens huvudtema.

Genom sin kombination av idéroman och anekdotsamling har Gustafsson velat iscensätta en serie existentiella experiment, avsedda att ställa våra grundläggande livsvillkor i blixtbelysning. Resultatet har blivit ett intellektuellt fyrverkeri av sällan skådad lyskraft.
Detta gnistrande fyrverkeri har dock tonats ner i romanseriens sista del, den nu återutgivna En biodlares död. Fantasteriet, paradoxerna och de briljanta anekdoterna finns visserligen kvar, men här balanseras de av ett mjukare och innerligare tonfall, som inte har många motstycken i Gustafssons författarskap.
I berättelsens centrum står den förtidspensionerade läraren Lars Westin, som tidigare introducerats som biperson i Familjefesten, romanseriens tredje del. Han har varit gift, men nu lever han ensam i en vinterbonad sommarstuga i norra Västmanland, där han ägnar sig åt biodling och drömmar om det förflutna.
Denna lugna, statiska tillvaro skall dock inte bli slutstationen på Lars Westins livsresa. En dag händer något, som får honom att inse att det inte går att undandra sig livets realiteter. Han känner plötsligt en allt starkare buksmärta, som tvingar honom att se på världen med nya ögon.
Att smärtan förebådar hans egen död förstår läsaren mycket snart, men Lars Westins själv vägrar att acceptera den slutsatsen. När dödsdomen slutligen anländer i ett brunt kuvert från Västerås sjukhus, kastar han den oläst i brasan, och i sina tankar upprepar han ett av romanens trotsigt hoppfulla ledmotiv: Vi börjar om igen. Vi ger oss inte. Därmed har han också gjort ett existentiellt val. I stället för att överlåta sin död åt den medicinska expertisen väljer han att själv ta den på sig.
Det existentiella valet släpper loss ett plötsligt skred i Lars Westins verklighetsuppfattning. Nu förstår han att han egentligen aldrig har levt ett autentiskt liv; han har bara passivt väntat på att livet skulle komma till honom. Samtidigt växer det fram en insikt, som i mer skämtsam form också glimtat till i några av de tidigare delarna av Sprickorna i muren – att varje människa själv måste ge mening åt sitt liv. I stället för att skjuta över ansvaret på Gud eller överheten måste vi själva skapa våra livsvärden.

Den nyvunna insikten kastar plötsligt ett nytt och varmare ljus över Lars Westins ensamma liv. Under månaderna fram till hans död får hans livskänsla en helt ny färgton. I korta pauser mellan smärtorna upplever han ett slags ursprungligt paradis, en förvärldsligad motsvarighet till det paradis som skildras i sista delen av Dantes Den Gudomliga Komedien.
Lars Gustafssons prosa når som allra högst just i skildringen av denna mystiskt färgade livskänsla. I enkla, lågmälda vardagsord ger han röst åt en innerlig känsla av vördnad inför livsmysteriet.
Det är därför ganska troligt att En biodlare död (1978) är den bok av Gustafsson som i framtiden kommer att få det bästa eftermälet. För det talar i vart fall en lista över förra århundradets 100 viktigaste böcker, som i anslutning till millennieskiftet publicerades i en fransk litteraturtidskrift. De enda svenska texter som nämndes där var En biodlare död och Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga (och den sistnämnda kom ju strängt taget redan 1891, åtminstone i Sverige).

Torsten Rönnertrand

Fotnot: Artikelförfattaren är historiker, samhällsvetare och docent i litteraturvetenskap. På onsdag 4/12 kl 19.00 föreläser han på Dalarnas museum i hörsalen om Den grekiska krisen - historien, nuet och framtiden.