Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lars Lerin och den okände fabriksarbetaren

Lars Lerin drömde redan som ung om att bli konstnär. Han hittade tidigt sin förebild och mentor – Axel Florin. Han försörjde sig som fabriksarbetare i Munkfors. Det är han som för talan i Lars Lerins nya bok "Axels tid".

Lars Lerin gör det igen – återkommer med en bok som i bilder och i text bär hans mycket tydliga signum. Lerin är en oerhört produktiv person, förutom att skapa konst av traditionellt slag, akvareller av en förunderlig styrka, skicklighet och särprägel, ger han – i stort sett – årligen ut böcker där hans mycket personliga, inkännande texter harmonierar med hans lika starkt personliga bilder.

Efter förra årets stora och Augustprisade bok, Naturlära, återkommer Lerin i höst med en bok av helt annat slag, Axels tid, en bok som skildrar ett konstnärsöde, känt av få men som nu lyfts fram i dagen.

Axel Florin var en fabriksarbetare, född i början av 1900-talet, och som tidigt flyttade med familjen till Munkfors, Lerins födelse –och uppväxtort. Under ett långt liv försörjde sig Axel Florin med hårt kroppsarbete.

Vid sidan av sitt levebröd utvecklade han så småningom ett betydande konstnärsskap, främst som skulptör. Den direkta kopplingen mellan Lerin och Axel Florin består i att Lerin som mycket ung fick låna Florins ateljé för sitt målande.

Men beröringspunkterna är självfallet många flera. Inte bara att båda vuxit upp i Munkfors utan mer att de båda uppenbarligen fått kämpa hårt för att nå fram i sin konstnärsdröm och med obändig vilja, säkerligen ofta med bristande förståelse från sin närmaste omgivning, utveckla sin skapande förmåga. Rätt sent i livet lyckas Axel bli antagen till konststudier i Göteborg.

Han kommer senare att göra en bronsstaty av Munkforssonen Fridolf Rhudin som ställs upp i Folkets Park och invigs av statsminister Tage Erlander. Inte illa av någon som av omgivningen betecknades som en konstnärlig amatör!

Det är svårt att veta vad som är grundade fakta om Axels liv och vad som kan vara fiktion. Bygger texten på intervjuer med Axel eller information från andra? Det vet man inte. Texten har karaktär av självbiografiska anteckningar. De bilder som Lerin låter följa texten framställs som avmålade gamla svartvita foton, ofta som tagna ur gamla familjealbum.

Det är svårt att veta om det finns fotografiska förlagor eller om bilderna helt är en produkt av Lerins konstnärliga fantasi och djupa historiska kunskaper om det tidiga 1900-talets samhälle och liv. Men det spelar ingen roll. Bilderna och texten samverkar till en helhet, där bilderna framstår som starkare, som förmedlare av en mer autentisk bild och känsla av det längesen förflutna och glömda, än vad liknade verkliga foton i svartvitt skulle göra.

Boken och texten ger som helhet en finstämd bild av hur människor levde i ett litet och då snabbt expanderande brukssamhälle på den värmländska landsorten från det förra sekelskiftet fram mot mitten av 1900-talet. Det är verkligen en skildring av Axels tid, av människorna i hans omgivning och av samhällets starka omdaning dessa år.

Porträtteringen av Axel, som själv inte finns med, i vart fall inte i någon mer tydlig och realistisk bild, är som alltid hos Lerin inkännande och djupt empatisk. Det märks att Lerin här skildrar ett konstnärligt syskonöde som har starka beröringspunkter med hans eget.

Man kan läsa boken – som jag gjorde – i ett sträck men bättre är nog att ta den i kortare doser, att låta både text och bild sjunka in och vara kvar i sinnet innan man går vidare. Det är en bok, en helgjuten konstupplevelse, att ta fram och titta i, läsa i, under lugn och ro, i avskildhet.

Boken ges inom kort även ut som ljudbok med inläsning av Lerin och med musik av Benny Andersson. Hur bilderna förmedlas i en sådan version vet jag inte – kanske i form av ett särskilt häfte, men att lyssna till texten genom Lerins mjuka värmländska dialekt bör göra den utgåvan till något mycket extra!