Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lars Molin stod upp för den lilla människan

Lars Molin stod upp för den lilla människan. Han är djupt saknad. Nu finns dock en mycket läsvärd biografi över hans yrkesverksamma gärning inom TV, film och teater.

Annons

Lars Molin gick bort alldeles för tidigt, mitt uppe i sin livsgärning. Han är fortfarande mycket saknad inom svensk teater, en röst som hans finns inte längre, en som ständigt stod upp för den lilla människan.

Det som skiljer Lars Molin från de flesta andra författare är att han kunde belysa verkligt svåra problem, men han gjorde det varmt och med humor.

Nu har Gunilla Jensen skrivit hans biografi, Lars Molin, Mitt i berättelsen. Det är hon mycket lämpad för, hon är journalist och författare och hon samarbetade med Molin mycket nära i hans senare produktioner. Hon har skrivit en intressant, allsidig och gedigen berättelse om mannen och hans verk.

Lars Molin var en författare sprungen ur folkdjupet, verklighetens folk om man så vill. Han föddes in i en familj, där pappan, var sprängarbas som under Molins uppväxt flyttade med sin familj över stora delar av Norrland i älvutbyggandets tidevarv, och med en mor som var hemmafru.

En recensent har träffande karaktäriserat Molin som ”svensk som Folkets hus, gedigen som Algots kläder och klarsynt som få”. En intressant ”litterär anknytning” finns faktiskt, hans avhållne farfar hade en bror som hette Pelle Molin, den i dag närmast mytiske författaren av Ådalens poesi. De kom dock aldrig att träffas.

Direkt efter realexamen drog Molin iväg till Stockholm på sin BSA-motorcykel, liksom hans filmfigur Gösta senare skulle göra i dramaserien ”Tre kärlekar”. Han skaffade sig utbildning som vägmästare och kom att arbeta i det yrket i många år, även efter det att han etablerats som filmare och dramatiker.

Han tvekade i det längsta att släppa kontakten med ett ”riktigt jobb” för att i stället helt satsa på sitt konstnärskap. Molin debuterade för den stora publiken med dunder och brak i tv-produktionen ”Badjävlar”, en film som väckte många upprörda känslor och drog igång en intensiv debatt om motsättningen mellan storstad och landsort, där förmögna sommargäster tog för sig av plats och fastigheter i samhällen som under sommaren är en idyll men som under andra tider lever under andra stjärnor men en fast befolkning som ofta får kämpa hårt för tillvaro och livsuppehälle.

Denna inställning kom att karaktärisera Molins hela livsverk, Molin stod ständigt upp för den lilla människan, han visste på vem sida han stod, han drevs av ett socialt patos, ställde alltid upp för den förfördelade och orättvist behandlade, gav röst åt dem som annars hade svårt att hävda sin rätt i samhället.

Han led själv ständigt av ett ”bildningskomplex”, han var ju inte akademiker och utbildad filmare och dramatiker, han hade ett ”underifrånperspektiv” – mycket känslig för kritik – och en inneboende vrede, som samtidigt naturligtvis var väldigt fruktbar för hans skapande.

Gunilla Jensen skildrar ingående och kronologiskt Molins liv och verk, många av hans kända tv-produktioner för vi följa litterärt kanske alltför ingående, närmast scen för scen, på många sidor för varje produktion. Detta kanske har mest ett intresse för den riktigt specialintresserade.

Något som kanske är okänt för de flesta är att Lars Molin hade en period, större delen av 80-talet, då han ägnade mycket tid till teatern, han var då verksam vid Norrbottensteatern i Luleå, där han kände sig hemma, med repertoar och skådespelare, på samma sätt som han kände för Stockholms stadsteater. Han hade svårare för Dramaten och skådespelarna där.

Med filmen ”Midvinterduell” kom två av Molin mest anlitade och uppskattade skådespelare att göra entré i hans värld, Mona Malm och Ingvar Hirdwall. Som bekant handlar filmen om att en mjölkpall skall flyttas vilket Hirdwalls bonde vägrar att göra. Han anser att det strider mot hans ”rättigheter”. Han stöttas av sin hustru, Mona Malm. Gång på gång körs hans mjölkpallar sönder av vägverkets plogbilar (här kan tveklöst Molin ha hämtat stoff ur sina egna erfarenheter som vägmästare då han tecknar porträtten av vägverkets personal) till dess han gjuter en pall med betongunderlag som får plogbilen av haverera. Ingen tvekan råder om var Molins sympatier ligger, hos bonden, den lilla människan som för sin kamp mot en anonym och maktfullkomlig överhet.

Hirdwall och Mona Malm kom att göra många fantastiska roller i Molins värld, till exempel i den episka långa produktionen ”Tre kärlekar” och i ”Den tatuerade änkan”. Med den senare filmatiseringen fick Lars Molin en Emmy, det finaste pris en tv-produktion kan få, en motsvarighet till filmens Oscarsstatyett.

En utmärkelse som kom sent i livet. Men fick kanske Lars Molin att känna att han ändå blivit sedd även av dem som uppehöll sig i kulturens ”finrum”. Molin hade då med eftertryck skaffat sig en position som ”skrönans” obestridlige mästare i vårt land.

Gunilla Jensen har lagt ned mycket arbete med att intervjua Molins många olika skådespelare, den närmast ”fasta ensemble” som kom att bli hans krets av aktörer. Genom dessa intervjuer kommer man Molin nära in på livet och fram växer bilden av en sympatisk man, djupt engagerad i sina produktioner och med stark känsla för sina aktörer som även uppskattade honom högt. Några av skådespelarna, bland dem Ingvar Hirdwall, blev vänner för livet.

Molin levde intensivt, i ett ständigt skapande. Han levererade nog under tio år långt mer än de flesta åstadkommer under en livstid. Han rökte för mycket, han drack för mycket, han var överviktig och motionerade inte, han sov för lite – kort sagt, han brände sitt ljus i båda ändar. Efter att redan i slutet av åttiotalet drabbats av en hjärtinfarkt, kom slutligen den infarkt som ändade hans liv i februari 1999, då han endast var 57 år.

Gunilla Jensen har försett slutet av boken med förteckningar över Lars Molins böcker, teater – och tv-produktionen och långfilmer. Och man önskar innerligt att några av hans filmproduktioner, till exempel Korset, Tre kärlekar, Saxofonhallicken, Kejsaren av Portugallien, Potatishandlaren, Den tatuerade änkan och Ivar Kreuger, skulle repriseras med jämna mellanrum, i stället för alla de gamla avdankade långfilmer som ständigt vevas på SVT under vardagseftermiddagarna.

Gunilla Jensen har skrivit en gedigen och mycket läsvärd biografi, helt rätt med mer inriktning på Molin som yrkesman och på hans livsverk och med ett mindre fokus på hans privatperson.