Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ledardebatt: Lägg storregionerna åt sidan! 

En process om att bilda storregioner har satts i gång. Den bör stoppas, anser Kåre Olsson.

Nu pågår en process för fullt för att bilda storregioner i hela Sverige. Det verkar som om en del uppfattar denna process och dess resultat som mer eller mindre givna på förhand. Diskussion förs i huvudsak om det lämpliga i att genomföra just detta organisatoriska projekt.

Alltför sällan klargörs vad det hela skulle vara bra för – egentligen – och hur de grundläggande problemen ser ut.

Det finns två stora problemområden som i praktiken är orsaker till att frågan om regionbildning kommit upp och bearbetats under lång tid. Det ena gäller sjukvården. Alla vet att det mål som hälso- och sjukvårdslagen formulerar – vård på lika villkor för hela befolkningen – inte går att uppfylla med landstingen som ytterst ansvariga.

Eftersom dessa har så olika förutsättningar för uppbyggnad och organisering av sjukvården kommer det aldrig, på sådant sätt, att bli vård på lika villkor för hela befolkningen. Att göra landstingen större, genom sammanslagning till storregioner med ännu fler uppgifter, ändrar inte på detta faktum. Problemen flyttas till färre och större aktörer men kvarstår i grunden.

Antingen tvingas man acceptera att vården kommer att förbli ojämlik inom befolkningen eller se till att staten tar ett övergripande ansvar för sjukvården. Några andra möjligheter finns inte. Även med statligt ansvar för finansiering och uppbyggnad av sjukvården måste inte staten vara utförare av all sjukvård.

Landstingen kan utföra (i varje fall delar av) sjukvården på statens uppdrag. Så kan man utveckla former som både kan säkerställa att alla kan få vård på lika villkor och att hänsyn tas till lokalt och regionalt skilda förutsättningar. Någon djupare politisk diskussion om statens roll när det gäller sjukvården syns dessvärre inte till. Dock har frågan länge lyfts av företrädare för de medicinska professionerna.

Det andra problemområdet gäller den synnerligen svaga styrningen av statliga verksamheter. Dessa får i hög utsträckning styra och organisera sig själva utan övergripande hänsyn till någon önskvärd utveckling när det gäller ekonomi, näringsliv, befolkning, service, regional utveckling osv.

Den samhälleliga avveckling, som under lång tid skett på landsbygd och mindre orter, har i stor utsträckning sin grund i självständiga beslut och inriktningar från statliga verk, myndigheter och bolag. Staten har gått före i centraliseringen till de större tätorterna och alla andra har följt efter. Detta har skett trots att det saknats tydliga politiska mål och beslut i denna riktning.

Statens egna verksamheter är inte samordnade och sjukvården i landet har gott om bekymmer, utöver att den är underfinansierad. Dessa i grunden helt olikartade problem kan man inte lösa i ett svep genom att skapa storregioner. Det liggande förslaget innebär att en del av statens verksamheter skall inordnas i de nya regionerna, som ändå kommer att domineras av sjukvården.

Att detta skulle leda till goda långsiktiga och effektiva lösningar bygger i huvudsak på fromma förhoppningar. Det naturliga vore givetvis att tydligt visa på statens centrala roll och var för sig bearbeta ansvaret för dels sjukvårdens organisering, dels styrning och samordning av statliga verksamheter.

Det ansvarsfulla vore alltså att lägga förslaget till storregioner åt sidan, samt starta en ny process rörande sjukvården och en annan som rör statens verksamheter. Dessa processer kan kanske leda till vissa gemensamma lösningar men i så fall baserade på kunskap och inte endast passivt önsketänkande.