Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran Greider: Akademiens kris är vår tids kris!

Annons

Nej, det är knappt man orkar höra eller se något mer överhuvudtaget om Svenska Akademien. Institutionen har mist all trovärdighet. Vanligt folk skrattar åt det hela – som åt en Monty Pytonsketch som aldrig tar slut. Det enda rimliga är att samtliga återstående ledamöter avgår och att verksamheten börjar om, med nya stadgar där den viktigaste bör vara: Ingen ska sitta på livstid. Det är i grunden den där livstidsprincipen som skapar grogrunden för vänskapskorruption och jäv.

Bittert raljerade han över att det från gatans mobb ropas om jäv och vänskapskorruption. Vad dokumentären ändå visade var hur starkt bandet var mellan Akademien och kulturprofilen, den nu våldtäktsdömde Jean-Claude Arnault. 

SvT:s dokumentär Det slutna sällskapet som sändes i onsdags la knappast till något nytt i denna eländiga historia, förutom ytterligare några bisarra uttalanden av den ledamot, Horace Engdahl, som symboliserar institutionens bedrövliga tillstånd. Bittert raljerade han över att det från gatans mobb ropas om jäv och vänskapskorruption. Vad dokumentären ändå visade var hur starkt bandet var mellan Akademien och kulturprofilen, den nu våldtäktsdömde Jean-Claude Arnault. Han lyste fram som något av den nittonde ledamoten i församlingen. Att Arnault nu dömts för två våldtäkter kastar därför en iskall skugga över Akademien, vad än dess nuvarande ständige sekreterare säger.  

Olympen. Foto: Göran Greider

 

Follow the money! – utropet från Watergatesklandalens dagar - är en bra paroll för all undersökande journalistik och i dokumentären gav reportrarna en del inblickar i hur pengar och åtråvärda lägenheter rullat till Akademien närstående personer. Men det som dokumentären inte förmådde följa var det kulturella kapitalet som förvaltats av Akademien. Där finns en historia som aldrig riktigt blir berättad.

 

För ett kvartssekel sedan var Akademien inte den centrala instans i svenskt kulturliv som den skulle bli under senare delen av nittiotalet, 00-talet och fram tills för knappt ett år sedan då Metoorörelsen skulle förändra allt. Särskilt under Engdahls tid som ständig sekreterare blev Svenska Akademien något av ett kungligt hov i kultursfären: Den företrädde en ny kulturell elitism samtidigt som den tog en plats i mainstreammedierna på ett helt annat sätt än tidigare. Horace Engdahl och Ebba Witt-Brattström utnämndes till något slags kulturens kungapar. Själv tyckte jag att det var bedrövligt att se allt detta: Kultur reducerades till bladguld. Elitism på bästa sändningstid! Litteraturkritik blev ikonmåleri av upphöjda idoler! Och det kunde ske mycket därför att kultursidesvärlden under dessa år blev alltmer avpolitiserad och ointresserad av breda samhällsfrågor.

Horace Engdahl.
Särskilt under Engdahls tid som ständig sekreterare blev Svenska Akademien något av ett kungligt hov i kultursfären: Den företrädde en ny kulturell elitism samtidigt som den tog en plats i mainstreammedierna på ett helt annat sätt än tidigare. Horace Engdahl och Ebba Witt-Brattström utnämndes till något slags kulturens kungapar. Själv tyckte jag att det var bedrövligt att se allt detta: Kultur reducerades till bladguld. Elitism på bästa sändningstid!

Realism och samhällsengagemang dog mer och mer bort. Litteraturen blev till en olymp. Ett nytt litterärt system upprättades. Ett borgerligt fattat bildningsbegrepp hamnade i centrum medan folkbildningstanken vek undan.

 

Efter hand, sedan krisen i Akademien detonerat, har det djupt konservativa draget hos i synnerhet Engdahl själv blivit allt tydligare. Han framträdde under åttio- och nittiotalen på den litterära scenen som vägröjare för den poststrukturalism och postmodernism vilkas huvuduppgifter var att ta farväl till idén om litteraturen som en engagerad röst i samhället. Alla de där teorierna fungerade i praktiken som något av en smuggelväg för en ny elitism och en ny konservatism in i ett nyss mer jämlikt samhälle.

 

Jag minns det tidiga nittiotalet när jag och andra debatterade av-samhällefieringen av såväl litteraturkritiken som litteraturen. Engdahl kunde avfärda kritiken från mig och andra med en hel arsenal av ärkekonservativa okvädingsord. I en artikel angrep han sina kritiker med uttryck som ”lynchmobb”, ”uppretad massa” och ”uppviglare”. Kort sagt lät han redan då som han gör nu när han avfärdar granskningen av den sexualbrottsdömde vännen Jean-Claude Arnault som ”bisarr”: Blicken från en högborgerlig veranda blir synlig.

 

Men det handlar i grunden inte om enskilda individer. När Svenska Akademien nu inför våra ögon faller samman är det också ett litterärt systen, skapat under loppet av ett kvartsekel, som råkar i kris. Det märktes i debatten om Augustpriset för någon månad sedan. Det litterära etablissemanget var mäkta upprört över att nästan ingen av de upphöjda och självklara författarna nominerades - istället nominerades både debutanter och romaner i realismens tradition (till exempel Karin Smirnoffs Jag for ner till bror, som jag skrev om nyligen).

 

Som sagt: De flesta människor skakar bara på huvudet åt skandalerna och eländet i denna ärevördiga församling. Men Akademiens historia det senaste kvartsseklet speglar (om än i en mycket liten spegel) en rad samhällsförändringar som ägt rum i detta land: Medialisering, elitisering, högervridning.

Som sagt: De flesta människor skakar bara på huvudet åt skandalerna och eländet i denna ärevördiga församling. Men Akademiens historia det senaste kvartsseklet speglar (om än i en mycket liten spegel) en rad samhällsförändringar som ägt rum i detta land: Medialisering, elitisering, högervridning.

Man kan alltså betrakta hela denna skandalösa historia som en roman av realisten Honoré Balzac. Här kartläggs tidens borgerliga nervsystem. Ser man det så, blir berättelsen om Akademiens uppgång och fall intressantare.      

 

 

   

 

 

Mer läsning

Annons