Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran Greider: Älgbergets motståndsmän och Kolmodins psalm.

Annons

Och täckelsen drogs bort, av försvarsministern och en gammal norsk krigsveteran – och så stod den där, den vackra och robusta minnesstenen i granit vid foten av Älgberget i Leksands kommun, men inte långt från Dala-Floda. Det var faktiskt smått gripande. Något hundratal åhörare hade letat sig dit på grusvägarna under ostadiga himlar. Mellan barrträden, bakom kaffeserveringen, blänkte överallt bilplåt.

Under krigsåren, 1943-45, huserade på Älgberget norska män som flytt från den nazityska ockupationen. Här fick de militär utbildning, det benämndes polisutbildning, men poliser hade nog inte haft mycket nytta av att lära sig av att exempelvis kasta granater. Älgbergslägret var ett av många sådana läger på olika håll i Sverige. Ett fanns i min egen sörmländska hemtrakt, på Kjesäters slott.

Under krigsåren, 1943-45, huserade på Älgberget norska män som flytt från den nazityska ockupationen. Här fick de militär utbildning, det benämndes polisutbildning, men poliser hade nog inte haft mycket nytta av att lära sig av att exempelvis kasta granater. Älgbergslägret var ett av många sådana läger på olika håll i Sverige. Ett fanns i min egen sörmländska hemtrakt, på Kjesäters slott.

Sverige var neutralt under kriget och det rörde sig om en veritabel balansgång när myndigheterna ändå hjälpte det norska broderfolket. ”Blundar man på ena ögat, ser man bättre på det andra” som en av talarna, Alf Johansson, fyndigt uttryckte det. Han påpekade också att för befolkningarna längs en nationsgräns – så existerar ofta ingen gräns. Man hjälper varandra.

Minnesstenen vid Älgbergets fot. Foto: Göran Greider.

Debatten om den svenska neutralitetspolitiken under andra världskriget lär nog fortgå så länge Sverige existerar. Sverige var både undfallande mot Hitler – och hittade sätt att, som i det här fallet, hjälpa den norska motståndsrörelsen. Småstatsrealism, har det bland kallats.

Alf Tangnäs berättade om byn Syrholn som under krigsåren praktiskt taget blev ett flyktingläger, där norrmän inhystes i många gårdar och flera blev kvar i bygden, gifte sig och skaffade familj – till exempel Alf Tangnäs far. Det är i sig en fantastisk historia, inte minst med tanke på att den nazistiska blod-och-jordfilosofin också hade sina fästen i traktens byar. Författaren Anders Johansson, som skrivit en rad böcker om Sverige under krigsåren, berättade om lägret och folk kom fram och vittnade om händelserna under kriget. Ett brev från den norske ambassadören lästes upp. Kommunpolitikern Ulrika Liljeberg från Leksand talade fint om det nödvändiga i att minnas historien. Att försvarsminister Peter Hultqvist var där gav ceremonien extra tyngd, trots att han lyckats gå ner hela tolv kilo den senaste tiden!

Sven-Olle Axelsson, för dagen iförd soldathjälm, höll sedan en guidad tur längs vägen upp på berget. Jag har åtskilliga gånger gått med hunden grusvägen upp till Älgberget för att hälsa på bekanta där. Nu passerade vi under en nyuppförd portal av trä, med kung Hakon VII:s emblem överst.

Men stående framför minnesstenen konstaterade jag att det nog smugit sig in ett litet tryckfel, i evig sten. Det står Milo org 1943-45. Men ska egentligen stå Mil org. En liten förväxling av norsk och svensk beteckning. Men vad gör det? Det höjer ju bara värdet på stenen!

*

Som ni kanske såg skrev jag i måndagens tidning om Israel Kolmodins psalm Den blomstertid nu kommer, som jag gärna utnämner till landets verkliga nationalsång. I mitt tal funderade jag ju på om den lilla vägstump i byn Syrholn i Dala-Floda som heter Kolmodins väg, verkligen har med den gamle psalmförfattaren att göra. Jag trodde knappast det. Men så fort jag sagt det hördes ett bestämt ”Jo! Det har det visst!” från en medlem i kyrkokören!

I mitt tal funderade jag ju på om den lilla vägstump i byn Syrholn i Dala-Floda som heter Kolmodins väg, verkligen har med den gamle psalmförfattaren att göra. Jag trodde knappast det. Men så fort jag sagt det hördes ett bestämt ”Jo! Det har det visst!” från en medlem i kyrkokören!

Det är alltså ättlingar till den gamla psalmförfattaren som än idag äger en gård i Syrholn! Släkten köpte det i början av nittonhundratalet. På kyrkogården i Floda finns det rentav en gravsten med namnet Israel Kolmidin, efter en farfars far till de nu levande Kolmodinättlingarna. Har jag förstått saken rätt så hade den gamle psalmdiktaren från 1600-talet inga egna barn, men han tog hand om sin brors barn när denne gick bort.

Varm plantbytardag i lördags i Dala-Floda. Foto: Göran Greider

Att gå över blommande ängar och längs vackra dikesrenar nu i början av månaden juni är som att stå mitt i den psalm Kolmodin en gång skrev. Han hade inte ens något emot regnet: ”Välsigna årets gröda/ Och vattna du vårt land” heter det i sista strofen.

Annons