Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran Greider: Att befria sig från Mellon är ett livsprojekt.

Annons

Sedan två år tillbaka har jag nästan befriat mig från Mellon. I alla fall är befrielserörelsen inledd – efter att ett helt liv, från barnsben, ha suttit klistrad vid det som förr hette Schlagerfestivalen och sedan – i attentatens och jubelfesternas tidevarv, för att tala med Strindberg – kom att kallas Melodifestivalen och slutligen bara Mellon. Evenemanget har slutligen blivit den musikaliska katastrof och det kommersiella jippo som kritikerna alltid befarat.

Så länge man har småbarn hemma är det ju lite av en familjeplikt att leva sig in i de oftast värdelösa låtarna men sedan de många deltävlingarna kom och den musikaliska kvalitén späddes ut till den milda grad, kan jag inte längre med gott samvete följa Mellon som tidigare.

Så länge man har småbarn hemma är det ju lite av en familjeplikt att leva sig in i de oftast värdelösa låtarna men sedan de många deltävlingarna kom och den musikaliska kvalitén späddes ut till den milda grad, kan jag inte längre med gott samvete följa Mellon som tidigare. Själva finalen lär jag nog se, eftersom det värsta då kan ha sållats bort och för att det tyvärr hör till allmänbildningen att veta vilka låtar som stred om segern. Att helt stå utanför innebär fortfarande något av ett socialt handikapp.

Det är verkligen dags för en rejäl, alternativ schlagerfestival av den typ som proggen fixade till på sjuttiotalet. Då klev Sillstryparn upp på scenen och drog loss i ”Doing the omoralisk schlagerfestival”:
Magnus Uggla hade en bra låt en gång i Melodifestivalen. Foto: Mittmedia.

Genom melodifestivalens långa historia löper trots allt ett pärlband av fina låtar, från Tommy Körbergs ”Judy min vän” över Magnus Ugglas ”Johnny Rocker” och till Frans vinnarlåt ”If I Were Sorry” för några år sedan. Måns Zelmerlövs lätt bluesiga ”We Are the Heroes of Our Time” känns som en av de sista hyggliga låtarna. Det är verkligen dags för en rejäl, alternativ schlagerfestival av den typ som proggen fixade till på sjuttiotalet. Då klev Sillstryparn upp på scenen och drog loss i ”Doing the omoralisk schlagerfestival”:

  

Det rasslar av juveler och glittrar av guld

De sjunger om den spanska solen

Men garotteringar och mord, det skiter de i

Och svänger på fascistkärringkjolen

Och här kommer ABBA i kläder av plast

Lika döda som sillkonserver

De skiter också i allt, vill göra snabba stål

Det pyr i mina franska nerver

Doin' the omoralisk schlagerfestival, yes

Doin' the omoralisk schlagerfestival

Och världens melodi, förtryck och slaveri

Va fan rör det våra artister

De gör sin karriär och ler och snälla är,

de har många korkade brister

De ställer upp på allt, de tar det smörigt kallt

I fascisternas feta ister

De roar oss till döds på våran grammofon

Ska vi fastna i deras klister

 

Ska vi fastna i deras klister? frågade sig Sillstryparn i den geniala låtmakaren Ulf Dagebys text. Och det är precis vad kommun efter kommun nu har gjort som fått äran att hysa en deltävling. När tävlingen i Leksand går av stapeln på lördag satsar kommunen runt 750 000 kronor på att köpa biljetter till anställda, på mingel och annat. Golvet läggs om i Tegeraarenan. Kommunen är känd för sitt hockeylag, men många har ju länge frågat sig om det inte är hockeylaget som har en kommun. Och nu har de, än en gång, en mello.

Ska vi fastna i deras klister? frågade sig Sillstryparn i den geniala låtmakaren Ulf Dagebys text. Och det är precis vad kommun efter kommun nu har gjort som fått äran att hysa en deltävling. När tävlingen i Leksand går av stapeln på lördag satsar kommunen runt 750 000 kronor på att köpa biljetter till anställda, på mingel och annat.

Okay, jag förstår kommunen. Förmodligen skulle en majoritet av kommunens medborgare tycka att det vore konstigt om det allmänna inte utnyttjade deltävlingen för att stärka Leksands turistiska varumärke. Problemet, eländet, är den tid vi lever i: Den är genomkommersialiserad. Mellon är ett stort finansiellt jippo för SvT, även om SvT inte vill berätta vad det hela kostar eller vad de eventuellt tjänar på det. Men det vi kallar musik har mycket liten plats i evenemanget.

 

Varför tittar fortfarande så många på detta? Det finns två svar på den frågan. Den ena är att barn självklart älskar jippot och den kärleken smittar obönhörligen av sig på föräldrarna. Men den andra förklaringen är av socialpsyklogisk natur: Vårt enorma behov av gemensamma riter. Vi lever i ett mer och mer söndersmulat samhälle. Medievanor skiljer generationer och klasser åt. Inkomstklyftorna rusar iväg och separerar folk från folk. Ideologierna har försvagats. Men kvar står behovet av det gemensamma, och det är det som Mellon erbjuder: Miljoner människor som samtidigt gör samma sak, dvs tittar på TV.

Lite sorgligt är det allt. Christer Björkman som den siste landsfadern. 
Det nya Mellogolvet i Tegera arena. Foto: Mittmedia.

Lite sorgligt är det allt. Christer Björkman som den siste landsfadern. 

 

Själv är jag alltså på väg att befria mig från Mellon. Men jag erkänner: Jag har viss abstinens. Jag kommer att stå underligt frågande inför löpsedlarna dagen efter deltävlingen i Leksand. Jag kommer att känna mig lite utanför. Att befria sig från Mellon är ett befrielseprojekt som tar tid, ja lite av ett livsprojekt. Men jag kommer på söndag förmiddag att, som tröst, spela Sillstryparens sång. Högt.   

 

 

 

 

 

 

 

Annons