Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran Greider: Glöm inte att Sven Lindqvist var en stridbar reformi(s)t!  

Annons

I tisdags kom beskedet att författaren Sven Lindqvist har gått bort. Han föddes 1932 och dog alltså vid 87 års ålder, så det var knappast oväntat. De sista åren led han dessutom av Parkinsons. Jag har ett exemplar av den sista bok han gav ut, en samtalsbok tillsammans med journalisten Stefan Jonsson, som han skickade på posten – och där står hans darriga hälsning. Jag slog upp försättsbladet i tisdags och det kändes gripande att se en åldrad författares handstil. 

 

Under de tio år jag arbetade på Dagens Nyheters kultursida träffade jag då och då Sven Lindqvist. Han var inte alldeles lätt att prata med, av det enkla skälet att han var helt ointresserad av varje typ av småprat. Faktum är att han kunde påminna om Greta Thunberg – bara allvar och rationalitet. Han hade alltid sina glasögon upphissade i pannan, som ”ett par extra glasögon” som Stefan Jonsson träffande skrev i en runa i veckan.

Jag har ett exemplar av den sista bok han gav ut, en samtalsbok tillsammans med journalisten Stefan Jonsson, som han skickade på posten – och där står hans darriga hälsning. Jag slog upp försättsbladet i tisdags och det kändes gripande att se en åldrad författares handstil. 
Sven Lindqvist. Foto: TT.

Och det stora och öppna allvaret gick genom allt han skrev. Böckerna från Kina och Latinamerika öppnade på sextiotalet den svenska allmänhetens ögon för omvärlden. På femtiotalet angrep han den livsfarliga reklamen – västvärldens motsvarighet till kommunistländernas propaganda - och blev för det nästan utkastad ur den liberala offentligheten. På sjuttiotalet förlöste han praktiskt taget en folkrörelse med sin bok Gräv där du står. På nittiotalet skrev han sin Utrota varenda jävel, där västvärldens mörka, koloniala hjärta frilades och trädde fram som en av viktiga antirasistiska tänkarna.

 

Men hela tiden var han också en djupt introspektiv och självreflekterande författare – han blickade in i sig själv, avläste sina reaktioner, sina nattliga drömmar. Han var ingen författare som hittade på. Han var ute efter det verkliga, ett slags ”sanningskonst”. Min första reaktion när han dog var denna, som jag skrev ut på Twitter: ”Sven Lindqvist är död. Han liknade ingen annan i svensk litteratur: Utblick över världen, inblick i den egna själen och en sann reformists överblick över samhället.”

 

Och det är det där sistnämnda – reformistens överblick - som i kommentarerna och minnena av Sven Lindqvists livsgärning som författare och journalist nu tenderar att direkt glömmas bort. Han var helt enkelt socialdemokrat. Enligt uppgift ska han ibland ha tågat i de socialdemokratiska 1 majdemonstrationerna med ett underbart,  hemmagjort plakat med texten: ”Genomför partiprogrammet”. Kort och genialt, som allt han skrev.

Och det är det där sistnämnda – reformistens överblick - som i kommentarerna och minnena av Sven Lindqvists livsgärning som författare och journalist nu tenderar att direkt glömmas bort. Han var helt enkelt socialdemokrat. Enligt uppgift ska han ibland ha tågat i de socialdemokratiska 1 majdemonstrationerna med ett underbart,  hemmagjort plakat med texten: ”Genomför partiprogrammet”. Kort och genialt, som allt han skrev.

Under nittiotalet tog han strid om det nya pensionssystemet och menade att det kommer att drabba låginkomsttagare, framförallt kvinnor. Han var kritisk till EU. Efter valet 1991, när Sverige fick en borgerlig regering, deltog han snart i debatterna om hoten mot den svenska välfärdsstaten i form av en ny vurm för skattesänkningar och det frivilligarbete och det civila samhälle som borgerlighetens tänkare hoppades skulle ersätta offentlig sektor. Han varnade för att en nedrustad offentlig sektor skulle tvinga fler kvinnor till oavlönat slit med gamla mamma. 

 

När Sven Lindqvist går bort är det därför en viktig bit av det socialdemokratiska nittonhundratalet som plötsligt är borta. Han var reformist, inte någon revolutionär. Han trodde på det mödosamma samhällsbygge där den enskilda människan både formas av och har en självklar plats i kollektivet. På de stora borgerliga kultursidorna, som även dom har timbrofierats kraftigt de senaste tio åren, tenderar det nu att glömmas bort. 

Annons