Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran Greider: Jag ser fram mot svekdebatterna! De kan vitalisera svensk politik!

Annons

 Visst är det många sätt eländigt att två småpartier, Liberalerna och Centerpartiet, håller avgörandet om Sveriges framtid i sin hand. Men så är det. Det är inte mycket att göra åt. Detta, mina damer och herrar, är realpolitiska tider, hur mycket man än önskar att det istället vore framåtblickande, visionära tider med tanke på inte minst de klimatutmaningar som väntar. Och under fredagen – när jag skriver detta - pekade mycket på att en sakpolitisk uppgörelse var mer eller mindre klar och att det som återstod för att en Löfvenregering ska kunna tillträda är godkännandet från Lööf och Björklunds partier.  

Nu är det alltså bara att se fram mot de underbara svekdebatter som förhoppningsvis kommer att rasa i svensk debatt inom flera partier. Jag skojar inte när jag skriver det. Så kallade svekdebatter blottlägger, när de är som bäst, de djupaste värderingarna som människor har och partier står för. Svekdebatter klarlägger partiers själar, om de har några, och pressar partiledningar att argumentera i de riktigt stora frågorna.

Vi välkomnar svekdebatterna!

Nu är det alltså bara att se fram mot de underbara svekdebatter som förhoppningsvis kommer att rasa i svensk debatt inom flera partier. Jag skojar inte när jag skriver det. Så kallade svekdebatter blottlägger, när de är som bäst, de djupaste värderingarna som människor har och partier står för. Svekdebatter klarlägger partiers själar, om de har några, och pressar partiledningar att argumentera i de riktigt stora frågorna. I bästa fall aktiverar de gräsrötterna i olika partier och bäddar på sikt för en förnyelse av det politiska tänkandet.

 

För så här är det: Mittpunkten i all poltik har de senaste årtiondena flyttat en bra bit mot höger. Vänsterpartiet står idag ungefär där socialdemokratin stod vid tiden för Palmes död. Socialdemokratin är på sätt och vis mindre radikalt än vad Folkpartiet var på sjuttiotalet. Och så vidare. Den nya ytterlighetskanten i svensk politik är inte bara Sverigedemokraterna utan faktiskt också Centerpartiet som under loppet av de senaste femton åren blivit ett mer eller mindre nyliberalt orienterat parti.

 

Samtidigt har alla politiska partier sedan nittiotalskrisen trängt ihop sig i ett dogmatiskt konsensus kring den strama budgetpolitiken. Man har sagt farväl till Keynes idé om en aktiv ekonomisk politik och slutit upp kring det så kallade finanspolitiska ramverket, vilket gjort att långsiktiga sociala och klimatpolitiska investeringar offrats för att betala av på en statsskuld som är extremt liten med europeiska mått mätt.

 

Mittpunkten har således förskjutits en bra bit högerut – men det är som om detta inte diskuterats på allvar. De idépolitiska diskussionerna har saknats under lång tid, kanske framförallt inom socialdemokratin. Men egentligen över hela fältet, förutom hos det SD där en militant nationalism proklamerats. Inom Centerpartiet får jag intrycket av att partiet är kluvet i en urban, nyliberal halva och en annan landsbygdshalva som är kvar i de traditionella folkrörelsevärderingarna. Men det där har centern aldrig orkat diskutera. Nu kanske partiet måste det.

 

Nå, vi får se vad socialdemokraterna gått med på. Kommer partiets väljare att känna att det sålt ut sin själ? Kommer socialdemokratin, vid en eventuell Löfvenregering, att klara av att både regera och samtidigt föra en levande idépolitisk debatt? Eller kommer olika tänkbara svekdebatter att slutligen punktera socialdemokratin? Det vet vi inte. Själv ska jag allt vad jag orkar försöka hålla idédebatten levande. 

Men också mittenpartierna får naturligtvis sina svekdebatter på halsen om de släpper fram en Löfvenregering. Man kan nog redan nu utfärda en klass II-varning för den storm som lär blåsa upp från det konservativa blocket i svensk politik.

Men också mittenpartierna får naturligtvis sina svekdebatter på halsen om de släpper fram en Löfvenregering. Man kan nog redan nu utfärda en klass II-varning för den storm som lär blåsa upp från det konservativa blocket i svensk politik. Kommer det att på sikt förändra dessa två partier? Kan de med tiden mer börja bejaka det socialliberala arv de bär på och lämna lite av den doktrinära marknadsliberalismen?   

 

Ingen aning. Men svekdebatternas tid kan vara här. Jag hälsar dem hjärtligt välkomna!

Annons