Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ledare: ”Vi är förprogrammerade till att hjälpa varandra”

/
  • En liten pojke smörjer in sin systers rygg med solkräm.

Annons

Författaren Frans de Waal är en av vår tids ledande primatforskare. Han forskar framförallt på schimpanser, men eftersom dessa är så lika oss själva kan han dra en rad slutsatser också om vad människan är för slags varelse och vilket samhälle hon av naturen skulle kunna känna sig hemma i.

de Waal vänder sig mot de ytliga slutsatser som tidigare ofta dragits kring människans ”natur”: ”Det är hög tid att omformulera våra idéer om den mänskliga naturen”, skriver han och menar att det finns en marknadsliberal ideologi som ytterst hämtat argument för sin bild av den själviska människan från biologin och en ytligt fattad darwinism. ”Girighet är bra. Girighet är rätt. Girighet fungerar. Girighet fångar själva den evolutionära andan” – så uttryckte sig börsspekulanten Gordon Gecko i filmen Wall Street. Frans de Waal tar avstamp i det citatet och menar att det är en djupt missvisande bild av vad vetenskapen idag har att säga om evolutionen och människan.

I ett roligt avsnitt i Empatins tidsålder träffar han självaste Richard Dawkins, som kommer ut till hans forskningsstation i Georgia för att spela in ett avsnitt av en folkbildande TV-serie om Charles Darwin. Det är litet spänt mellan dem. De har tidigare bråkat i de vetenskapliga spalterna. Dawkins har hävdat att de Waal överdriver djurs vänlighet och de Waal kritiserat Dawkins för den metafor – den själviska genen – som bäddade för så många missförstånd. Men nu sitter Dawkins där i ett torn och ”matar osjälviskt” aporna därnere på marken och det verkar som om de inte befinner sig så långt från varandra.

de Waal menar att man måste skilja mellan drivkrafter för evolutionen och drivkraften för ett konkret beteende hos djur och människor. Han tar människans färgseende som exempel: Vi utvecklade i evolutionens gryning förmågan att skilja mogna från omogna frukter, gult och rött, från varandra. Men när väl den förmågan finns där har vi möjlighet att använda det ursprungliga färgseendet till allt från att läsa kartor till att lyda trafiksignaler. de Waal ger olika exempel från djurvärlden:

Hovar hos hästar utvecklades för att kunna springa på hårt underlag, men kan även användas för att ”ge förföljare en spark” och fiskmunnar ”är avsedda för intagande av föda men de tjänar även som ’barnhagar’ för ciklidyngel”. Detta kallas med en sammanfattande term för motivationsautonomi. Och inför detta står den själviska genen stum och utan förklarande kraft.

de Waal är ibland faktiskt nästan lika politisk som en gång anarkisten Peter Krapotkin – som han ofta refererar till – när han talar om människans natur: ”Vi är födda revolutionärer”, kan han utbrista och syftar på vår medfödda känsla för rättvisa och motvilja mot hierarkier. Jämlikheten är för de Waal inte bara en central politisk värdering, han tycks anse att den är grundad i människans tidigaste erfarenheter: nödvändigheten av att dela med sig och inte tillåta alltför stora skillnader i förmögenhet och makt. Han citerar de brittiska hälsoexperterna Richard Wilkinsons och Kate Picketts Jämlikhetsanden för att stryka under de negativa effekter som ökad ojämlikhet har i samhället.

Även om de Waal inte frånkänner människan aggressivitet ser han henne som en i grunden genuint samarbetande, empatisk och jämlikhetssträvande varelse, det är det som gjort henne framgångsrik i evolutionen. Det är trots allt inte krigen, utan de långa perioderna av fred som kännetecknar den mänskliga historien. Han redovisar studier som visar att soldater i krig helst inte skjuter på fienden och han nämner att det beräknats att under Vietnamkriget avlossade amerikanska soldater över femtiotusen kulor för varje dödad fiendesoldat: ”De flesta kulorna måste ha skjutits rakt upp i luften.”

de Waals politiska världsbild grundar sig i den utveckling han ser längs däggdjurets vindlande, tvåhundra miljoner år långa, historia: ”Jag känner stor optimism när jag tänker på empatins uråldriga historia.” Empatin är äldre än människan. I synnerhet däggdjuren måste ta hand om sin avkomma och har därför genom evolution och naturligt urval utvecklat förmågor som är spontana och inte behöver tänkas fram:

Vi är helt enkelt förprogrammerade till att hjälpa varandra. Empati utgör en automatisk reaktion som vi bara delvis kan kontrollera. Vi kan förtränga den, medvetet blockera den eller inte agera ut den men bortsett från liten procentandel av alla människor – kallade psykopater – är ingen känslomässigt likgiltig för en annan människas situation. Den avgörande, men ändå sällan ställda frågan, är denna: varför konstruerade det naturliga urvalet våra hjärnor på så vis att vi känner oss i samklang med våra medmänniskor genom att oroas när de är oroliga och glädjas när de är glada? Om exploatering av andra vore det enda naturliga beteendet skulle evolutionen aldrig ha hamnat i empatibranschen.

de Waal är inte naiv och han har förstås sett sina schimpanser anfalla varandra och åsamka varandra svåra skador. Men han har mycket oftare sett dem lösa konflikter, försonas, och visa medkänsla. Hans världsbild får ljusa, optimistiska drag. Som forskare är de Waal numera inte ensam om att dra sådana slutsatser av biologin; sedan ett bra tag går det en sådan våg genom den forskning som bedrivs av biologer, psykologer och antropologer.

Fotnot: Texten hämtad ut min bok Den solidariska genen, som kom i våras på Ordfront förlag.

Annons