Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Chockvågorna föder en farlig pessimism

/
  • Franska och utländska tidningar hyllade Charlie Hebdo dagen efter terrorattacken,

Annons

Terrordådet som i onsdags skakade Paris sänder chockvågor över Europa och världen och kommer att fortsätta att göra det länge än. Attentatet är ett av de värsta under europeisk efterkrigstid. Terroristerna slog till välplanerat och med precision mot en tidningsredaktion och därmed träffade det demokratin ännu hårdare än de attentat som tidigare handlat om att sprida så mycket död och förintelse som möjligt. Terrordåd har skett förut på olika platser i Europa. Men den här gången gjorde det ondare i själva demokratin. Gärningsmännen är i skrivande stund ännu inte gripna men deras identiteter är kända och det är troligen en tidsfråga innan de grips.

När beskedet kom i onsdags eftermiddag var det som om världen stannade till. Det särskilda allvaret i att en tidningsredaktion, och därmed det fria ordet, utsattes för dödligt våld gick snabbt upp för alla som följde nyheterna. Och man kunde timme för timme skönja hur chockvågorna fortplantade sig ut genom Paris gator och vidare genom världen. Än så länge har vi inga detaljer om förövarnas idé bakom dådet. Men det tycks stå klart att det rör sig om en fundamentalistisk kortslutning med religiösa, islamistiska förtecken – född ur den välbekanta härvan av utanförskap och frustration. Vi kan vara säkra på, vi vet det redan, att olika militanta islamistiska rörelser runtom i världen oreserverat jublar över detta illdåd och gläder sig över att kunna träffa västvärlden i dess hjärta. Den islamska statens ledare och anhängare ser det som en framgång. Och på den andra kanten fylls de värsta rasisterna och islamofoberna av skadeglädjens groteska eufori: Vad var det vi sa? För de icke-fanatiker som trots allt utgör den överväldigande delen av världens befolkning, är den glädjen eller den skadeglädjen absolut omöjlig att begripa. Oskyldiga liv släcks, och människor jublar. Det går egentligen inte att förstå.

Miljontals människor med muslimsk bakgrund i Frankrike och andra europeiska länder träffades också direkt av chockvågen. De har fått uppleva hur islamofobin växt i land efter land de senaste åren – egentligen ända sedan elfte september 2001 – och många fruktar naturligtvis att trakasserier och diskriminering nu ökar ytterligare. Samtidigt går alla säkerhetstjänster i världen igång, beredskapen höjs och de röster som vill öka övervakningen blir starkare.

Det är en enorm konservativ tryckvåg som har utlösts av terrordådet. Den lägger sig på tidigare sådana vågor och fortsätter att forma en värld där polariseringen, de etniska konflikterna och en allt djupare samhällspessimism växer. I snart femton års tid, sedan Al Qaidas terrorister styrde planen mot World Trade Centerbyggnaden och USA några år senare svarade med den folkrättsvidriga invasionen av Irak – som snabbt förvandlade det sammanfallande landet till ett experimentlaboratorium för terrorism - har ett slags bister konservativ skymning sänkt sig över världen: alla är rädda för alla.

Hur ska den demokratiska och humanistiska reaktionen på terrordådet se ut? På torsdagen valde flera tidningar runtom i världen att som en solidarisk manifestation publicera Charlie Hebdos satirteckningar. Expressen valde det som förstasida. Det är givetvis upp till varje enskild redaktion att bestämma hur man vill göra, men personligen tror jag inte på den typen av manifestationer. Det känns märkligt att strömlinjeforma tidningar som ett svar på ett angrepp mot yttrandefriheten. Yttrandefriheten går över i något nästan metafysiskt och stelnat och liknar snarare ett slags yttrandetvång. Jag ser det som mycket bättre att tidningar skriver inkännande, fördömande, analytiskt och rapporterande om terrorn och att var och en gör det på sitt sätt: Så hyllar man en tidning som utsatts för angrepp. Det är inte det konkreta innehållet i Charlie Hebdo som till varje pris ska försvaras. Det är en tidnings rätt att publicera det den vill som ska försvaras.

Lugna och värdiga demonstrationer, god journalistik, myndigheter som jagar rätt på de skyldiga och politiska ledare som förmår skilja mellan att fördöma terror och att skuldbelägga hela minoritetsgrupper – det är vad som behövs dessa dagar.

Det som oroar mest är egentligen den samhällspessimism som riskerar att följa i spåren av terrordåd av det här slaget. Jag hittar inget bättre ord än detta dunkla ord ”samhällspessimism”. Vad jag syftar på är känslan av att massor av människor samtidigt, och till och med av olika skäl, känner att en ond spiral verkar som inte går att bryta. Uppgivna och fatalistiska människor blir mindre engagerade. Det politiska livet berövas det sista av den förändringsvilja som måste finnas där, ja berövas den energi som behövs för att reformera samhället i bättre, mer progressiv och mer jämlik riktning. Ty det kräver ett mått av tillförsikt och optimism. Europa är redan nu härjat, hemsökt av massarbetslöshet och extrema rörelser och leds av politiker som i stort sett gett upp kampen för social välfärd och trygghet. Grogrunden för högerextremism och militant islamism (som i mina ögon också den är högerextrem) ökar.

Bara för några dagar sedan meddelade ett fredsforskningsinstitut att krigen i världen blivit allt fler de senaste åren. Förra året pågick en rad förödande konflikter i världen. I Syrien siktas inget slut på dödandet, förra året utbröt ett nytt Gazakrig samtidigt som striderna i östra Ukraina inte ser ut att lägga sig. Samtidigt har kampen för social jämlikhet nästan upphört. Pessimismen breder ut sig.

I slutändan är det denna pessimism som vi bör vara mest rädda för: Känslan av att ingenting går att göra åt de problem vi har.

Göran Greider

Annons