Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konsten att sköta det allmänna

Annons

Politik är konsten att sköta det allmänna – inte att förneka det. Vi är alla enskilda människor och mycket av det som vi gör angår mest oss själva och våra närmaste. Men vi är också något mer.

Den kristna teologin talar för sin del om människan som en köttslig, syndig och avhängig (=enskild och avskild) varelse som dock bär på en liten, liten gnista av Guds ljus (=det allmänna). Beskrivningen är träffande också när den avkläds sin religiösa dräkt; människan är, det kan vi nog alla enas om, just kombinationen av det enskilda och det allmänna.

Eller rättare sagt: hon är själva försöket att förena eller försona denna motsättning. Och försoningen är ingalunda en enbart (i snäv bemärkelse) religiös uppgift.

Vid sidan av alla omsorger om vår eventuellt odödliga själ, om Guds ära och det tillkommande riket, har vi att här och nu skapa ett samhälle som, i möjligaste mån, samtidigt erkänner varje persons särart och hans universalitet, ett samhälle där var och en känner igen sig i det allmänna och på sitt eget sätt bidrar till att förverkliga just detta allmänna. I sanning en formidabel uppgift!

För min del vet jag inte mycket om hur den skall lösas. Men jag vet att vi idag ofta misslyckas till och med också med att formulera den på rätt sätt. Om man t.ex. lyssnar på ett inslag i radions Studio ett (beteckning ”ogenerat liberal” är väl den korrekta?) om vinster i välfärden, kan man vara säker på att få höra någon, t.ex. ett skolbarn, säga hur bra det fria skolvalet och friskolorna varit för just honom eller henne. Och vem vill väl förneka någon något som är bra?

Men det kan inte hjälpas. Försåvitt skolan är en allmän angelägenhet måste den diskuteras ur ett allmänt perspektiv. Och det handlar inte om att bortse från den enskilda människans existens eller behov. Vi får inte låta lura oss i den fällan!

Det handlar i stället om att se att det som, åtminstone på kort sikt, kan vara bra för den enskilde mycket väl kan vara mindre bra för samhället i dess helhet. Att ett system mycket väl kan skapa vinnare, men ändå, som system betraktat, utgöra ett misslyckande.

Kanske kan man, så att säga, plocka russinen ur vår skattefinansierade välfärd på ett så långfingrat sätt att man kan kombinera en vinst (profit) med en bättre service för några, men det kommer då att ske på bekostnad av ”mindre lönsamma enheter” (läs i glesbygd), som på det sättet till och med blir relativt sätt dyrare – vilket i sin tur, paradoxalt nog, gör att de ”lönsamma” enheterna får ytterligare medel och kan öka sin vinst.

Nå, när man försöker förstå denna situation är det inte alls konstigt om man hittar några eller rent av många enskilda personer som anser att privatiseringen av välfärden är bra för dem – det vore konstigare om man inte hittade några sådana. Men det är inte det som är det viktiga.

Det viktiga är, det kan inte nog understrykas, att se saken ur det allmännas perspektiv: Vad är bäst för oss alla och för vår gemenskap? Här kanske någon kritiskt undrar om man alls kan se problemen ur ett allmänt perspektiv. Och vem skall egentligen avgöra vad som är det gemensamma bästa?

Det är, får man då svara, naturligtvis vår gemensamma uppgift! Det är en uppgift för den politik som vet om sig om att vara en allmän verksamhet, en politik har att samordna och förverkliga våra gemensamma angelägenheter.

Och all politik, varje politiskt beslut, är eller bör vara ett försök att förverkliga detta allmänna på just det sätt som den enskilda situationen och de enskilda människorna kräver.

Hur svårt detta än är, gör vi det bara ännu svårare för oss om vi glömmer eller förnekar vad politik ytterst handlar om. Ett medvetet förnekande av det allmänna i oss är motbjudande, sorgligt och vore, här har vi de kristna teologerna med oss: synd.

Annons