Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skärpning i landstingsdebatten!

/
  • ”Sverige har en sjukvårdskris, inte bara Dalarna. Ryt uppåt!”

Annons

Den folkpartistiske landstingspolitikern Bo Brännström har JK-anmält det socialdemokratiska landstingsrådet Ingalill Persson för brott mot meddelarskyddet. Ortopedöverläkaren Fredrik Broman skrev ju nyligen en debattartikel där han uttryckte sin förtvivlan över läget när det gäller sjuksköterskor i vården: Det är ont om dem. Det är kris. Vården går på knäna. Operationer ställs in. Jag tror – vet – att han har helt rätt i det och ingenting är viktigare än att anställda inom vården ständigt påpekar brister.

I sin artikel menade Broman att Ingalill Persson farit med lögner i en artikel hon skrivit i landstingets egen tidning. Och den lögnanklagelsen gjorde förstås Persson ilsken. I en mailväxling krävde hon att få veta vari hennes lögn bestod och om det inte framgick så ville hon ha en offentlig ursäkt.

Är detta ett brott mot meddelarskyddet och skyddet mot repressalier? Vi får se vad JK säger om det. Det kan vara så. Men i sitt mail understryker Persson tydligt att Broman har all rätt i världen att gå ut med kritik. Vi får se hur det går med detta. Min ståndpunkt är att det var fel av Persson att gå ut som hon gjorde, men att det knappast är ett brott.

Samtidigt måste vi göra klart för oss att hela denna bedrövliga konflikt ett tecken på att något i själva debatten är snedvridet. Bråket har andra, långt viktigare dimensioner. I sista hand handlar den inflammerade debatten om den ohållbara situationen för många av Sveriges landsting. Vi är nu inne på det nionde året av borgerliga statsbudgetar (ja, Löfvenregeringen förvaltar ju tyvärr Alliansens budget). Under dessa nio år har enorma skattesänkningar genomförts och det borde stå klart för de flesta att det är grundorsaken till att den offentliga vården på så många håll i det här landet går på knäna: Vårdbehoven ökar konstant, men vården får inte mer pengar. Till slut tar resursbristen ut sin rätt. Underbetalda sjuksköterskor flyr till Norge, protesterar med löneuppror eller tar andra jobb.

Läget är likartat över hela landet, i landsting efter landsting, oavsett färgen på styret: Detta är priset för alla dessa år av borgerliga skattesänkningar. Men det är också priset för att tidigare socialdemokratiska regeringar inte heller gjort vad som behöver göras när det gäller satsningar. I borgerligt styrda Stockholms landsting ökar sjukskrivningarna år för år bland vårdpersonalen och det beror enligt Kommunal på att ”låg bemanning ger en usel arbetsmiljö”. Ineffektiv organisation är ofta en förklaring, men tyngre väger sammantaget de ständigt ökade vårdbehoven och det faktum att resurserna till vården inte ökar i samma takt. På Vårdförbundet varnar man för en alarmerande brist på specialistutbildade sjuksköterskor. I förbundets tidning Vårdfokus skriver man: ”Vårdfokus har frågat personalchefer i landsting och regioner och på de större sjukhusen hur allvarlig sjuksköterskebristen är. Det framgår tydligt av svaren att det har blivit allt svårare att rekrytera både sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor.”

De flesta uppger den nationella bristen som huvudskäl till rekryteringsproblemen. Och det är en ond spiral: Bristen på sjuksköterskor gör också arbetsmiljön sämre för dem som jobbar kvar, vilket leder till att fler slutar.

Men då uppstår ett lustigt fenomen. I varje län dominerar en borgerlig tidning som på debatt och opinionssidor och ofta även på nyhetssidor väljer att stenhårt angripa sina landsting för att vården har en massa problem. Men aldrig knystas ett ord om att huvudorsaken till problemen är att anslagen till landsting och kommuner inte räcker. Man angriper med full kraft konsekvenserna av, inte grundorsaken till, den generella politik som länge – och inte bara de senaste nio åren – förts i Sverige. Hade den socialdemokratiske finansministern Magdalena Andersson fått igenom sin budget i höstas hade läget varit litet bättre för många landsting. Men det är en borgerlig budget som gäller i riket. Jag menar att det är ett tecken på tankemässig slapphet att inte se dessa sammanhang. Offren för den ideologiska debatten blir då patienter och vårdpersonal.

Vad vi ofta får se är helt enkelt att alla salvor avlossas mot pianisten – medan inte ett ord sägs om det stycke som pianisten tvingas att spela. I Dalarna har ju Inga Lill Persson ofta fått stå i skottgluggen för en oerhört hätsk kritik. Det upphör aldrig att förvåna mig att det pågår ett nästan konstant mediedrev mot henne. Är det för att hon är en stark kvinna? Jag fruktar att det bidrar. Kvinnliga chefer får lätt utstå mer än manliga motsvarigheter i tuffa tider. Och när de är folkvalda socialdemokrater får de det ännu tuffare i län som domineras av borgerlig press.

Många av politikerna och de politiska kommentatorerna verkar, när vårddebatten drar igång, sitta och betrakta en jordglob med bara Dalarna på. Det håller inte. Det är svensk sjukvård som är i kris.

Landstingspolitiker, nyhetsreportrar och politiska kommentatorer har ett ansvar att få debatten att handla om det viktiga: Hur mycket mer resurser måste skjutas till landsting och kommuner för att arbetsvillkoren ska bli anständiga? På vilket sätt kan arbetsorganisationen förbättras? Hur skapas en anda där allt får sägas utan att det leder till samtalskollaps? Men landstingspolitiker har också ett avgörande ansvar för att rasa över dessa frågor uppåt i sina egna partier – det borde Bo Brännström göra men det vågar han inte och det borde Inga-Lill Persson också göra. Det är däruppe striden måste ligga, annars förgör personal och landstingsledning varandra.

Annons