Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sofie Eriksson om privatiseringar i välfärden – "Trappjäveln är också politisk ideologi!"

/

Annons

Det finns filurer som högljutt förkunnar att vi behöver fler lokalpolitiker som struntar i höger och vänster. Politiker som utgår ifrån fikabordsvardagen istället, typ frågor som rör simhallen, sopsorteringen eller trappjäveln vid bussarna. Det där som inte har så mycket med höger och vänster att göra.

Grejen är ju att de har det. Det är exempelvis en ideologiskt delande fråga huruvida kommunen ska äga och driva simhallar eller ej. Ambitionsnivån när det gäller återvinning och hur stora resurser vi ska lägga på trappjävlar är också politiska prioriteringar om vilka det inte råder brett samförstånd, om vi nu ska vara sådana.

Politik är att fördela och prioritera, och på vilket sätt vi gör det bör härledas till en ideologisk övertygelse och riktning, annars kommer det på lång sikt vara svårt att få prioriteringarna att gå ihop. Trots detta är det inte ovanligt att sossar legitimerar tveksam politik med klassikern ”vi har inte råd just nu”. Här kan privatiseringar i välfärden agera exempel.

En högerpolitisk hegemoni har skapat en upplevd naturlag att marknaden kan lösa samtliga problem i offentlig sektor, till exempel att hålla budget. Om detta stämde skulle välfärdens finansiering vara mer hållbar nu än någonsin, med tanke på hur mycket som privatiserats. Så är inte fallet. Vi är ljuvligt bekanta med ordet ”sparpaket”.

Ideologi är helt enkelt ingen önskelista över nice prylar vi vill införa, där vi bockar av ”så snart vi har pengar”, utan idéer om vilket slags samhälle vi vill leva i. Finansieringen av välfärden är en djupt ideologisk fråga. Att hävda att vi inte har råd är därför ett ställningstagande, inte en ursäkt. Det handlar om att prioritera.

Det duger inte att socialdemokrater förklara privatiseringar i välfärden med att diverse verksamheter går med underskott. För hur kan en privat aktör göra det motsatta, utan att tumma på något? Precis. Det är den ekvationen som sällan går ut.

1. Personalen får betala. Deltider, otrygga anställningar, delade turer. Varsågod du har mail. Se punkt 4, är det värt det?

2. Den demokratiska styrningen går i stort sett förlorad. Styrningen över verksamheten flyttas från demokratiskt förtroendevalda till företagsledningar. Se punkt 1 för resultat av detta.

3. Det blir svårare och dyrare att kontrollera att det går rätt till. Det genomförs visserligen ”kundenkäter” efter vilka man stoltserar med goda resultat. Alla som någon gång arbetat inom omsorgen vet att trivsel är viktigt, men långt ifrån det enda som utgör god kvalitet.

4. Det finns inget som visar på att det faktiskt blir billigare i längden. Är det inte lite ovärt, om vi inte ens kan vara säkra på detta? Se även punkt 5.

5. Kommunen får ta tillbaka verksamheten när det gått åt skogen. Det hände senast 2013 i Falu kommun.

Istället för att privatisera välfärden, ställ krav på den egna förvaltningen. Det finns många chefer som väl förhoppningsvis är proffs på ledning och styrning. Om inte – dags att se om i de egna leden. Förhoppningsvis respekterar vi gemensamt finansierad verksamhet tillräckligt för att också förvänta oss något av personerna som leder den.

Främst är detta ett resultat av en välfärd som generellt sett har alldeles för knappt med pengar. Det märks att sänka skatten med 140 miljarder kronor samtidigt som välfärdens resursbehov skenar, men vi löser det inte genom att ytterligare kasta ut flera av samhällets viktigaste verksamheter på marknaden. Förresten, tror inte du att skattesänkningarna var ideologiskt grundade? Snacka om att egentligen inte ha råd, va.

Sofie Eriksson

Detta är den första av två krönikor om privatiseringar i Falu kommun.

LÄS ÄVEN: Del 2: Sofie Eriksson om "Sossar som privatiserar välfärden"

Annons